Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Dafne. Af Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dafne
371
skär i en, men det hör till dina unga
år, det följer med våren.»
t Våren? Jag förstår inte hvad ni
menar», inföll flickan. Hon skakade af
frossa i det varma badet; allt detta lät
så underligt.
»Fatet vill sprängas nere i källaren,
när drufvans blomstringstid är inne»,
fortfor mor Eudoxia, »och snart blomma
vinrankorna, de blomma, min dotter. . .
Hymen, hymen, det betyder hymen. . .
Jag var så gammal som du, när jag
mötte kärleken och såg vägar och stigar
slå i blom i spåren af hans fötter. . .
Jag var så gammal som du när jag
sprang ut under stjärnorna för att
famnas af min käraste och höra markens
källsprång sjunga bröllopshymner i den
tysta kvällen. . . Jag var så gammal som
du, när jag tömde lyckans bägare i
botten som nyutslagna rosor dricka sol.»
»Ja, hur gammal är jag?» undrade
Dafne. »Det vet jag inte själf och inte
ni heller, mor Eudoxia.» Talet om
fatet och vinkvistar i blomning behagade
henne icke. »Jag har icke lefvat som
en fånge den där nästan finner sig i sin
fångenskap för att få höra sådana ord»,
sade hon i sitt hjärta, där den sårade
stolthetens alltför blyga stämma höjde
sig till försvar mot något främmande
och ovant. Dock ville hon icke stöta
sig med mor Eudoxia, hvilken trädde
det allra finaste lintyg öfver henne, när
hon stigit ur badet, och delade hennes
hår i två långa slingor och ordnade det
i en knut öfver hennes hjässa. Då och då
flög ett leende öfver den gamlas läppar,
och hvar gång hon fäste en nål i
flätorna, hviskade hon det ordet hymen,
som om hon strött blomblad öfver
hårkorgen. »Hymen är frihet, hymen är
lycka», ljöd det djupt nere i hennes
sinne, och när Dafne tände de sex
vekarna i den stora venetianska lampa hon
ville bära upp till kyria Calliope, log
den gamla amman på nytt med ett
skimmer öfver dragen, som lånade sin
hemlighetsfullhet från de snabba glimtarna
af uppflammande och förbränning i
hennes öga.
»Det är din bröllopsfackla du bär»,
ville hon hviska till flickebarnet. »Häf
henne högt öfver ditt hufvud och håll
ditt skygga hjärta redo att hälsa kärleken
— en kärlek, som du aldrig drömt om
och som skall komma till dig som
stormarna komma till en källa i skogen och
sjunga segersånger öfver dina tårar, tills
du lär dig välsigna den stund du snart
kommer att förbanna.»
Midt i sina tankar lyfte hon upp
hufvudet och lyddes till ett växande
buller utifrån, och innan Dafne steg in
till husets unga fru, vände hon sig om
på öfversta trappafsatsen och frågade
hvad det var för ett väsen man hörde
ute i staden. För icke länge sedan hade
en hungrande folkmassa stormat bageriet
där nere och plundrat armeniernas lager
af socker och kaffe; nu lät det så
underligt igen, hvarför gick ingen
människa och såg efter hvad som stod på?
Och hur kom det sig att mor Eudoxia
var så lugn? Hvad kunde det vara?
»Det är du själf som skrämmer upp
dig och är rädd för allt och ingenting»,
afgjorde den gamla, som kastade en
hastig blick in i rummen för att se om
alla luckorna voro stängda inne hos
kyria Calliope.
Husets unga härskarinna låg
fortfarande på divanen, och när Dafne satt
ned lampan på ett bord, som knappt var
högre än en pall, störtade hon på knä
och kysste sin matmors händer: »Vare
ni sjufaldt välsignad för er godhet, kyria.
Jag var husvill och ni härbärgerade
mig, jag var hungrig och ni gaf mig
föda, jag gick i trasor och ni gaf mig
kläder — »
»Som äro alltför stora åt dig», skäm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
