Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Edward Fitz Gerald och Omar Khayyams Rubayiat. Af A. G. Damm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
edward fitz gerald och omar khayyams rubaiyat
337
sådana i Omars manuskript, de öfriga äro
sammanfattningar af två eller flera verser
hos Omar, några få tyda på inverkan af
Attår, och två äro af tvifvelaktig auktoritet.*
Fitz Gerald var alltid angelägen att
bibehålla karaktären af öfversättning, detta på
grund af en fullt riktig uppskattning af det
tilldragande som ligger i att veta, att
Omar för så många århundraden sedan
sökt lösningen till samma problem som vi
i dag och lidit under medvetandet om
det mänskliga förnuftets otillräcklighet,
alldeles som vi.
Kanske äfven Fitz Gerald ej ville väcka
mera »ond blod» än oundgängligt; det
bevisar nämligen redan en hög grad af
moraliskt mod hos honom att i det
hög-kyrkligt rättrogna England öfver hufvud
våga utgifva ett så kätterskt arbete,
synnerligast om man tager i betraktande på
huru nära håll han var omgifven af
prästerlig fanatism och helvetestro.
Icke ens Cowell kunde helt frigöra sig
från det »rättrogna» åskådningssättet, och
Fitz Gerald skref af sådan anledning till
honom: »Du ser väl all hans skönhet, men
känner icke med honom i somliga
afseenden, så som jag gör det.»
Jag vill afsluta denna exposé med att
anföra ett bref af Fitz Gerald till hans vän
Laurence, till hvilken han 1877 sände ett
exemplar af Omar:
»Jag vet, att Ni kommer att tacka mig
[för boken] och, tror jag, kommer att finna
ett slags »triste plaisir» däri, såsom, utom
mig själf, andra gjort det. Det är en
förtviflad historia, olyckligtvis bor den
på djupet af hvar tänkande mans själ,
men är här gjord till musik.»
Denna musik, hans egen naturs gåfva,
förstod Edward Fitz Gerald att så
oupplösligt sammansmälta med
Omar-al-Khayyå-mis rubåiyåt, att den Omar vi nu tänka
oss, är och blir Fitz Geralds Omar,
liksom den Fitz Gerald vi känna, framförallt
är Omars Fitz Gerald.
* Jämför slutnoterna sid. 400.
Beträffande mitt eget försök till
öfversättning af Rubåiyåt har jag blott att
till-lägga, att detta öfverlämnas åt allmänheten
i djupt medvetande om dess brister.
Af dessa räknar jag som störst, att det
verkar kärfvare, hårdare än originalet, på
vissa ställen nödtvunget genom vårt
kärfvare språk, på andra afsiktligt för att
dock nå en viss enhet i formen.
Andra formella brister torde vara att
härleda ur en lång tids frånvaro från
hemlandet, under hvilken jag endast sällan hort
vårt språk.
Att jag detta oaktadt ej tvekar
publicera det, har två skäl:
Sådant det nu är, kan det måhända
dock ge läsaren ett slags »triste plaisir»
och en resignationens »tröst», äfven det.
Kanske lockas äfven någon läsare däraf
att gå till originalet, kanske kan ock
någon skickligare än jag härigenom förmås
att skänka den svenska allmänheten en
bättre, mönstergill tolkning.
Det vore en rik belöning för mitt
nedlagda arbete att hafva bidragit härtill.
Att detta arbete af rent språkliga skäl
ej varit lätt, torde inses af en hvar, som
känner engelskans rikedom på kortfattade
och koncentrerade utttyckssätt gentemot
svenskan.
Fitz Geralds språk i dessa rubåiyåt är
äfven mer än vanligt koncentreradt,
stundom syntaktiskt svårfattliga
Genom lindrig förändring af versmåttet
hade stor lättnad kunnat ernås, kanske
äfven innehållet då fått rikare uttryck; jag
har dock hvst betänkligheter att härvidlag
afvika från originalet.
En anhållan har jag till läsaren: att
läsa dessa stanser, blott när han har tid
att tänka på det lästa, och ej för alltid
lägga bort boken, äfven om han ej genast
däri finner det sökta.
I någon enslig stund, då det förefaller
som glödde »rosorna vid flodens bädd»
ej mer i full högsommarprakt, kan måhända
gamle Omar, äfven i min omklädnad, bli
en vän.
Wendenschloss, 1909.
A. G. Damm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
