Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Rubaiyat. Af Omar Khayyam. Edward Fitz Geralds tolkning i svensk dräkt af A. G. Damm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I*
Vak upp! Ty dagens härold spiran ryckt
ur nattens hand, dess stjärnor skrämt
till flykt,
och se, till spetsen af sultanens torn
en strålbro österns väldige har byggt!
II.
Förrn morgonskimret bytts i klarhet kall,
halft drömmande jag hörde Röstens skall:
»Upp, mina små, att fylla lifvets kärl,
förrn lifvets saft i sitt kärl blifvit all!»
III.
När hanen gol, jag hörde ur den hop,
som trängdes invid tjällets dörr, ett rop:
»Låt upp! Blott en gång gå vi här förbi,
och ha ej tid att vänta på vårt stop!»
IV*
I vårens lusteld slunga på en gång
den botdräkt, som du fick af vinterns
tvång,
och bägarn töm, ty snabbt är vingens slag,
hos lifvets fågel, och hans väg ej lång!
V.»
Väl Davids röst är stum, men »vin, vin,
vin!»
än ropar näktergalens stämma fin.
I rena toner han en älskad ros
ber färga blekgul hy som klar rubin.
VI.*
Väl är Iram med rosors prakt sin kos —
Djamschids pokal, sjuringad, gömd
därhos —
dock än som fordom glöder drufvans saft,
och yppig prunkar än min trädgårds ros.
VII.*
Men nytänd dag, som tusen blommor födt,
har tusen andra ren i stoftet strött,
och nyfödd sommar, som oss rosor gaf,
begraft Djamschid och Kaikobad förödt.
VIII.*
Men du som gamle Omar lämna nu,
åt glömskan Kaikobad och Kaikhosru. —
Låt Rustam slå omkring sig bäst han vill,
åt Hatim Tai, den frossarn, le blott du!
IX.
Följ mig att söka upp en ödslig trakt,
där odlarn ännu ej sitt säde lagt,
där ingen än »sultan» och »slaf» har sagt,
och — frid med sultan Mahmud och hans
prakt!
X.*
Ty har jag under trädet vid vår stig
en bok, ett bröd, ett krus med vin —
och dig
bredvig mig sjungande, vår ödemark
blir paradis — nog paradis åt mig\
XI.*
Må dårar fika efter värdslig glans,
och söka löftets himmel någonstans,
jag gångbart småmynt tar, ej växelbref
på okänd man, i mynt, som än ej fanns.
XII.
Hur svann ej hvarje mål, som gäckat blott
med guldets falska sken, sen vi det nått!
Likt snön, som föll på öknens torra sand,
dess skimmer spårlöst om en stund
förgått.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
