Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Rubaiyat. Af Omar Khayyam. Edward Fitz Geralds tolkning i svensk dräkt af A. G. Damm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XIII.
Vårt gamla karavanserai, där två
likt dag och natt vidöppna portar stå,
sultan, som följt sultan, med väldig pomp
sett draga in — bli kvar en stund —
och gå.
XIV.*
Och lejon hålla hof med öknens djur,
där stolt Djamschid sin bägare drack ur
den vilda åsnan betar lugnt det gräs,
som närts af åsnejägarn, Bahram-Gur. —
XV.
Men kanske rosen blommar djupast röd,
där någon Cæsar blödde vid sin död,
och hyacinthens fägring, blir den ej,
där älsklig oskuld bäddats, dubbelt spröd?
XVI.
Och detta friska gräs, så ljufligt spädt,
som kläder vänt vår strand. — O, hvila lätt
därpå! Hvem vet, om ej det spirat ur
ett multnadt sköte, förr i skönhet klädt?
XVII.*
Men låt dem rinna bort i drufvans tår,
sorg för i dag och saknad från i går!
I morgon? Ack — »i morgon» kan
för mig
bli det »i går», som utan morgon står.
XVIII.
Se, af de kära vi att älska fått
de bästa, som vid lifvets vinpress stått,
ack — något hvarf förut de bägarn tömt
och stilla, en och en, till hvila gått.
XIX.
Och vi, som glamma i det rum, som de
nyss lämnat, där än sol och sommar le,
hur snart vi följa dem i jordens bädd,
hur snart oss andra i den bädd vi ge!
XX.
Så lef den fullt, den tid du än har kvar,
förrän din plats i ändlöst led du tar
som utan vin och sång och glam går ned,
dit, Stoft! dig stoftet under stoftet drar.
XXI.
Och väntar du din mödas dagslön här
och tror du oviss morgon mer beskär —
från mörkrets minaret dig ropet når:
»Du dåre, all din lön — just mödan är!»
XXII.
I helige och lärde män, som jämt
om lifvet »efter detta» så bestämdt
orerat — fåvitska profeter blott —
hur jordens mull er svadas flöde dämt!
XXIII.*
Lyss till Khayyåm, de vises tal är torrt!
Ett säkert är: att lifvet, det är kort,
en sak är viss, och allt det andra prat:
den ros, som blommat, dör för alltid
bort. —
XXIV.
Som yngling jag, vetgirigt och med flit,
hört lärde män och män med heligt nit
ge skäl och motskäl, bygga visdomstorn,
som föllo strax i spillror, bit för bit.
XXV.
Med dem jag vetenskapens säd har sått
och ensam plöjt en egen åkerlott,
men detta var den enda skörd jag fått:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
