- Project Runeberg -  Ord och Bild / Nittonde årgången. 1910 /
395

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Rubaiyat. Af Omar Khayyam. Edward Fitz Geralds tolkning i svensk dräkt af A. G. Damm

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Likt regn jag kommit, snart likt vinden
gått.»

XXVI.

Som regnet kom jag — hvarför?
hvarifrån ?

så svaren, vise, I, som allt förstån!
Och likt den vind, som öfver fälten drog
försvinner jag — hvarthän? O, ödets hån!

XXVII.

Hitslungad — oåtspord — från okändt
håll —

bortslungad — oåtspord — liksom en
boll!

Må bägarn dränka, tömd och fylld på nytt,
hvad slungarns fräckhet närt hos mig
af groll!

XXVIII.

Mig tanken bar från jordens inre glöd
mot rymdens gräns, Saturnus blef mitt
stöd —,

och mången gåta jag på vägen tydt,
men icke den, om mänskans lif och död.

XXIX.

Den port vid vägens slut jag fann var
stängd,

odelbar slöjan för min syn var hängd,
om »dig», om »mig» ett ögonblick var
tal —

och så blef kring oss mörkrets mantel
slängd.

XXX.*

Och himlen själf jag sporde i min nöd,
om intet ljus han i vårt mörker bjöd
att leda sina famlande små barn —
»Förnuftets lykta har du», svaret ljöd.

xxxi.

Då grep jag girigt dig, du skål af ler:
»Din dryck måhända mig en aning ger
om lifvets källvåg» — Läpp mot läpp

dess svar:
»Så drick! Blott en gång lefver du,
ej mer».

XXXII.

Mig skålens sakta dallring tycktes nog
som tecken att, förrän till stoft han dog,
han lifvet njöt — den kalla läpp jag kysst,
hur många kyssar gaf han ej, och tog!

XXXIII.

Och vet, att när hos krukomakarn jag
såg leran slås och knådas mjuk en dag,
hon mumlade med knappt förnimbar
röst:

»O — broder — käre — ej så — hårda
slag!»

XXXIV.*

Har icke oss från släktets barndom nått
den sägen genom alla tider gått
om just en sådan klump saftmättadt ler,
som mänsklig form och lifafdanarn fått?

XXXV.

Och hvarje droppe, som du obetänkt
mot marken från den tömda bägarn stänkt,
har funnit väg till en förtorkad gom,
för länge sedan djupt i jorden sänkt.

XXXVI.

Men som tulpanen, som mot himlen ser,
med öppen kalk om daggens nektar ber,
tag du emot hvad dryck dig lifvet ger,
till dess ditt käril, brustet, lägges ner.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:51:05 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1910/0437.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free