Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Rubaiyat. Af Omar Khayyam. Edward Fitz Geralds tolkning i svensk dräkt af A. G. Damm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kan som en alkemist ur lifvets slagg
med ens det klara guldet smälta ut.
XLIX.
Men stammar drufvans växt ur gudars
land,
hvi smädas hennes glöd som
afgrunds-brand?
Ar gåfvan god, njut henne tacksamt du,
om ond, hur kom hon från den Godes hand?
L.
Skall jag försmå den balsam, som vi
fått
mot lifvets sår, för några fraser blott
om »efterräkning», om en »himmelsk
dryck»,
som bjudes, sen till stoft jag återgått?
LI.
Nej, hot och lockelser i brokig rad
med himmel, helvete och gud vet hvad
mig föga bry, ett vet jag: lifvet här,
det flyr — som rosen fäller sina blad-
LII.
Att icke en bland myriader, som
gått öfver mörkrets tröskel, återkom
att oss ett enda ord till ledning ge
om vägen vi så ängsligt spörja om!
LIII.
Jag själen sände ut på forskningsfärd
att fånga upp en glimt ur nästa värld —
och när min själ kom åter, visste hon:
»Jag själf är paradis och afgrundshärd».
LIV.
»Ty stillad åtrås dröm din himmel är,
och helvetet blott af den eld dig tär
ett återsken från skuggor^ land, som vi
nyss kommit ur, och dit vår väg nu bär.»
LV.
Men kunde själen sig — som många
tro —
från kroppen fri mot ljuset svinga — O,
då är det skam, en evig skam, att hon
vill längre kvar i stoftets hydda bo!
LVI.
Ja — vore denna blott ett hvilotält,
för en sultan på vägen hemåt ställdt,
som, när sultanen reser sig att gå,
af tågets dystre ledare blir fälldt!
LVII.*
Men låt de vise gräla utan slut,
låt Alltet lösa själf sin härfvas knut,
och detta Allt, som hånler grymt mot dig,
du från din vrå här nere skratta ut!
LVIII.
Ty rundt omkring — och under,
ofvanför —
ett magiskt skuggspel blott sitt gyckel för.
I tunnan »värld», kring lyktan, kallad
»sol»,
där kommer du och går, du skugg-aktör!
LIX.
Tar kärleks dröm som allting annat slut,
"och mynnar vinets fröjd i tomhet ut —
hvad gör det, mins du blott, att du, som är,
snart blir det intet, som du var förut —
LX.
Men kantas flodens bädd af rosor än
>
var som Khayyåm den klara drufvans
vän!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
