Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Lunds domkyrka byggd af italienare. Af Johnny Roosval
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lunds domkyrka byggd af italienare
423
epok, en själfständigt växande dotter
af italiensk arkitektur (det var där
undertecknad kom Italien på spåren och
förföljde därifrån spåren till Lund). I
Södermanland har under förarbetena till
denna sommars utställning af kyrklig
konst anträffats spår af en likartad
arkitekturdekoration. I Östergötland och
Småland saknas icke heller lombardiska
element, i flera danska kyrkor äro de
tydliga.
Alltså har Italien ännu en gång
häf-dat sitt anseende i konstens historia. I
detta fallet står Sverige i ett särskildt
intressant förhållande till det gifvande
landet.
Lombardiet tycks också verkat på
den tyska konst, som förut ställts i
samband med Lund, domerna i Speier
och i Mainz. Men huru mycket
omedelbarare i Lund!
Vid ett senare tillfälle af italiensk
konsts öfverflyttande till Sverige, då
Stockholms slott byggdes, är det också
anmärkningsvärdt huru mycket närmare
den svenska byggnaden står det
italienska sinnelaget än hvad den tyska
senrenässansen gör.
Orsaken i båda fallen bör väl vara
den, att den i Sverige uppträdande
ita-lianismen, om den väl kom hit oblandad,
icke fann något nämnvärdt motstånd.
Här fanns så litet eget att blanda upp
med. I Tyskland hade Italien en
starkare hemkonst att brottas med, så att
resultatet alltid blef ett mixtum med
tydligt tyskt nationalitetsmärke.
På samma sätt hämtade, då Paris f örsta
gången var konstens centrum (på
1200-talet och 1300 talet), våra Uppsala-präster
sig sin domkyrko-konstnär, Etienne de
Bonneuil, direkt från Paris. Resultatet
blef ett verk, som i franskhet vida
öfverträffar de tyska tegelkyrkorna. Och då
Paris andra gången innehade
konsthegemonien i Europa, på 1700-talet, hittade
ånyo vår konst den direkta vägen till
källan och blef långt mera fransk än
hvad den samtida tyska blef det.
Så, i väldiga bågar, ha
konstinflytandena verkat, en slående bild af svensk
mottaglighet för utländskt (och ju
ut-ländskare, ju sydligare dess hellre). En
dels god, dels farlig egenskap, som vi
emellertid alltid måste räkna med som
en viktig faktor i vår konsthistoria.
DETALJ FRÅN PREDIKSTOLEN I S. AMBROGIO I MILANO.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
