Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Kvinnorna i Byrons lif. Af Karl Warburg. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kvinnorna i byrons lif
443
Felat har jag, ack, det vet du,
men mitt vanvett gåtlikt står, —
allt mitt hopp, det sönderslet du,
dock till dig alltjämt det trår.
I mitt inre är jag bruten.
Jag, som aldrig böjt mig förr,
tigger kärlek nu, förskjuten,
tigger vid min egen dörr.
Ack, men fåfängt! Ingen hör mig . . .
Rår jag för, att de ta röst,
känslorna som kastas för mig
ur mitt lavafyllda bröst?!
Så farväl! . . . Och ensam är jag,
biltog är jag i min själ,
maskstygn i mitt hjärta bär jag,
det är multna ned! Farväl!
Det framgår af Byrons anteckningar,
att han nedskref denna dikt en natt, då
han under ymniga tårar vandrade genom
de tomma rummen i sitt hem.
Tyvärr har Byron samtidigt låtit
undfalla sig en smädedikt »The Sketch»,
hufvudsakligen riktad mot lady Byrons
förtrogna Mrs Clermont. Och de utfall mot
lady Byron, som förekomma i första
sången af Don Juan, liksom ock på andra
ställen i dikten, liksom hans något
tarf-liga försök att i en tidskriftspolemik
bortförklara angreppen, kasta en skugga
öfver hans karaktär.
Egendomligt nog har lady Byron
vid ett tillfälle tagit till orda för sin eljes
af henne så häcklade makes minne. Det
var när man vägrade hans staty plats
i Westmister Abbey. Hon sände då sin
svägerska Mrs Leigh en dikt, som den
nu lefvande John Murray (sonsonen till
Byrons förläggare) offentliggjort i The
Monthly Review febr. 1906 i sin replik
till Lovelace. Den börjar med dessa ord:
Think ye tear the laurel from his brow
to him ye had not dåred the thought avow . . .
To Byrons name a cenotaph refuse,
reserve it for the sager laureat Muse;
your pious zeal should decimate the crowd
to whom immortal honours are allowed
in Miltons mark the regicidal stain,
and banish Dryden, profligate, profane .. .
Den sista dikt Byron skref i England
var hans »Stanzas to Augusta», strofer
som sannerligen icke tolka någon
brottslig kärlek. »När allt annat blef hemskt
och mörkt, -—- heter det däri — och
förnuftet höll tillbaka sin stråle, och
hoppet endast spred en döende gnista,
som missledde min hemliga stråt i sinnets
djupa midnatt, när lyckan växlade och
kärleken flydde bort, då var du den enda
stjärnan. -— — O, välsignadt vare ditt
obrutna ljus, som vakade öfver mig med
en serafs öga!»
Byron lämnade, som sagdt, England
på våren 1816. Kort förut hade han
gjort ett besök på Annesley House för
att taga afsked af Mary Chaworth. Det
var deras sista möte. Kort därefter blef
hon sinnessjuk under den ängslan, som
skilsmässan och faran för upptäckt af
deras förhållande framkallat. Denna
hennes sinnessjukdom inspirerade dikten
The dream, som tillkom i Schweiz.
Så olyckligt Byrons öde än kändes
i ögonblicket, innebar dock hans resa från
hemlandet och hans olycka en befrielse
för hans diktning och ett fördjupande af
hans personlighet.
Den världsmärta, den melankoli, som
den bortskämde dandyn delvis affekterat,
fick nu tillflöden ur hans hjärta. Han
var en olycklig man, en bruten man,
som ej utan fog hatade världen.
I Schweiz skref Byron bl. a.
»Manfred». Lörd Lovelace har i Astartes
vålnad velat se systern Augusta
sinnebildad, eftersom dikten otvifvelaktigt
anspelar på kärlek mellan syskon. Detta
är emellertid — såsom Koeppel i ett
par undersökningar uppvisat — ett drag
som »Manfred» har gemensamt med sin
närmaste förebild: Chateaubriands »René».
Det är ju rätt otroligt, att Byron, ifall
det lömska ryktet haft fog för sig, skulle
vågat upptaga detta ämne. Snarare
var dikten ett utslag af hans trots.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
