Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Nionde häftet
- Koloristiska kriterier. Af Klas Fåhræus. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
45°
klas fåhræus
berömda grönska bestod däri, att han
hopväfde den af en mångfald af kalla
och varma skiftningar af samma färg; —
på ett ännu bättre vis hopbrygger
Veronese sin purpur, så att man riktigt
känner hur blodkropparna hamra genom
den simmiga pastan; — och i Giorgiones
förtjusande bild af en ung man i
Berlins museum har den spelande penseln
af ett myller af röda och blå toucher
hopväft den violetta rocken.
Som ett kontrollprof på en sådan
lokalfärgens blomning kan man enklast med
duken sammanställa en friskt från
trädgården plockad blomma. Icke just
hvilken som helst. Men en sammetsdjup
pensé duger. Och få äro visserligen de
målare som uthärda denna jämförelse
utan att deras kolorit förefaller torr och
liflös.
* *
*
Utom af en sådan blomning i
lokalfärgen kännetecknas den gode koloristen
också af en viss utsökt cachet i dess
val. En viss rar förfining, som äfven
hos goda målare är sällsynt.
Af rödt har målaren i regel på sin
höjd krapplack, cinnober och engelskt
rödt på paletten. Det allmänna
begreppet känner sedan en hel mängd nyanser,
som språket genom bilder söker fasthålla.
Till ex. körsbär, granat, purpur, tegel,
lax, rosa, köttfärg o. s. v. Men
koloristen vet, att af hvar och en af dessa finnes
det sedan ett snart sagdt oändligt antal
variationer. Att upptäcka och på deras
rätta plats tillgodogöra sig sådana nya
variationer är alltid hos målaren en stor
merit.
Utsökta röda färger finner man väl
sällan i den svala svenska konsten. De
bästa jag erinrar mig äro en doft
kött-röd färg i manteln hos Josephsons Saul
samt en skär färg på estraden till
Hen-nigs Skotska kapell. Grannare men
icke bättre finner man hos flamländarna.
Skönast skiftar färgen hos italienarna
och i orienten.
Hvad gult beträffar så blef dansken
Krøyer på sin tid mycket prisad för
den gula färgen till sin Messalina. Men
den var måhända mera dristig än
vacker. Ett lyckligare fynd gjorde Carl
Larsson i själfporträttet med den
gull-bruna nattrocken.
Vackra blå färger ha vi däremot
godt om i den svenska konsten. Mest
raffineradt har kanske Jansson användt
en blåviolett färg, som föredragen med
en anarkisk pensel väl sinnebildar det
mot ljusets gudomliga ordning mest
fientliga hos natten.
* *
#
Men icke nog med att lokalfärgen i
och för sig är skön. Den bör också
i taflans komposition hålla god stämning
med sina grannar.
Och detta dels på den grund att
den enskilda färgen först på
motställ-ningarnas väg når sin största intensitet.
Vidare af det skäl att det lyckligt
afvägda samspelet färgerna emellan just
är den viktigaste faktorn vid
framkallandet af målerisk njutning.
Sätten att åstadkomma ett sådant
samspel kan man lämpligast öfverskåda
under tvenne synpunkter. — Först den
käcka, väl beräknade motstämningen af
starka, inbördes hvarandra så att säga
utmanande färger. Denna metod, som
arbetar i dur med dionysiska
klangfärger, hade under renässansen sina
förnämsta företrädare i Venedig.
Vidare samstämningen af
närbesläktade tonfärger, som genom smekande
öfvergångar tjusa ögat och förtrolla
inbillningen. Denna mera i moll arbetande
metod har under gångna tider haft sina
förnämsta företrädare i Holland.
Men klart är att ingen af dessa har-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:51:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1910/0504.html
