Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Nionde häftet
- Koloristiska kriterier. Af Klas Fåhræus. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
koloristiska kriterier
455
MARIAS FÖRSTA TEMPELBESÖK. OLJEMÅLNING AF TIZIANO VECELLIO.
I Akademien i Venedig.
moniprinciper utesluter den andra. De
frambringa tvärtom sina skönaste effekter
förbundna, då utan förtoningar
färgackordet skulle förstelna i ett enformigt mönster,
medan förtoningarnas i det ändlösa
utsträckta kromatism skulle upplösa
konstnjutningen i en rök.
* *
*
Gå vi nu närmare in på den första
af dessa principer, så är det tydligt, att
målaren för att fritt kunna manövrera
sina motsättningar behöfver hvad man
plär kalla en fullständig palett.
En egenskap, som långtifrån är så
vanlig, som man skulle kunna förmoda.
Ty ehuru naturligtvis hvem som behagar
på paletten kan upplägga de öfliga
färgerna — cinnober, lackrödt, kadmium,
ockra, smaragdgrönt, marinblått, hvitt
och svart, så blir det en annan sak att
också nyttja dem alla med samma blick
och förstånd.
Utan att vara färgblinda — hvilket
för öfrigt äfven det nog halft om halft
kan förekomma — är det en icke ringa
procent af målarna som ha en bestämd
lutning antingen åt den varma eller kalla
färgpolen, medan de röra sig med de
motsatta färgerna med en hemlig
osäkerhet eller motvilja.
En ofta påvisad kontrast förefanns
exempelvis i detta fall på 1700-talet mellan
tvenne af Englands mest lysande
konstnärer — Reynolds och Gainsborough.
Under det att Gainsborough föredrog
en blågrön färg, mot hvilken han frän
ackordets synpunkt alltför svagt motställde
en brun ton, så visade Reynolds en lika
ensidig förkärlek för de varma färgerna,
i det han helst rörde sig med rödt och
gult, hvarför äfven hans dukar med deras
starka glasurer mer än något annat
erinra om prunkande höstäpplen. —
En liknande kontrast framträdde vid
Konstnärsförbundets utställning år 1905,
då Zorn och Jansson utställde i
samma sal. Ty medan Zorns palett
tenderar till det varma med en afgjord
motvilja mot det blå, så har Jansson en lika
afgjord förkärlek för det blå, som han i
många dukar endast motväger med sina
collierer af lyktbloss. Emellertid ha båda
dessa lysande målare lagt sig vinn om att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:51:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1910/0505.html
