Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Koloristiska kriterier. Af Klas Fåhræus. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
45°
klas fåhræus
öka palettens rikedom. Zorn har sålunda
i en senare tid målat Dalaröfjärdarna blåa,
som han förr i tiden såg gråa. Och
Jansson har med en samlad energi kastat
sig in på den centralt varma uppgiften
att måla det nakna. —
* *
Har målaren till en fulltonig palett
också ett utveckladt sinne för färgernas
frändskap och kontrastverkan, så riktar
han vid kompositionen sin blick i första
rummet på uppgiften att ordna dem i en
skön bukett.
Somliga färger äro af naturen
vänner och kunna alltså utan vidare
sammanställas. Andra kunna som fiender icke
lida hvarandras närvaro annat än på
villkor af en tredje färgs mellankomst,
som upplöser disackordet. Andra åter
som komplementparen
rödt — grönblått
orange — cyanblått
gult — ultramarin
gröngult — violett
och grönt — purpur
upphöja hvarandras skönhet men passa
dock icke att i stora ytor närställas, då
kontrasten därvid blir sårande skarp. —
För den sköna harmonien gäller det alltså,
dels att ackorden äro väl stämda; dels att
färgerna förekomma i lagom mängd och
på lagom afstånd från hvarandra.
Till hvilken grad den dekorativa
hänsynen verkligen härvid är bestämmande
faller vid den färdiga kompositionen icke
så lätt i ögonen. Och måhända kan
det därför vara värdt att ett ögonblick
uppehålla oss vid ett exempel, som för
detta förhållande är ovanligt belysande.
Jag menar det fyrstämmiga ackord, som
i allmänhet underlåg kompositionen af
renässansens madonnabilder.
Som bekant voro i Marias dräkt blått
för manteln och den karminröda färgen
för lifvet af gammal häfd obligatoriska
(antagligen till följd af den från hebreerna
ärfda föreställningen om dessa färgers
specifika helighet). Men nu passade dessa
färger icke rätt väl ihop med ansiktshyn,
som gärna därvid ville se något frusen
ut. Tidigt insåg man därför
nödvändigheten af att tillföra en fjärde färg, som
neutraliserade motsatsen mellan det blå
och röda. Och denna fjärde färg var grönt.
Men sedan gällde det att på ett osökt
vis introducera den i kompositionen.
Primitivt nog löste Bellini svårigheten genom
att helt enkelt bakom jungfrun nedrulla en
grön gardin. På ett mera förstucket vis
införde Perugino grönt som ett foder åt
den blå manteln. Men det vanligaste
sättet blef att framställa jungfrun på en
grön äng, hvilket säkert mera
framkallades af ackordets bjudande
nödvändighet än af någon öfverdrifven
landskapskärlek. Men då denna utväg för
Rafael förblef stängd af planen i den
Sixin-ska Madonnan, som föreställes trädande
på molnen, så räddade han det hotade
ackordet genom att i öfre hörnen till måla
ett par gröna gardiner, som fingo till
uppgift att förbinda taflan med
kyrkointeriören. — — —
För att afprofva färgackordets rent
dekorativa verkan eller undersöka om
taflan, som man i ateliererna säger, gör en
»vacker fläck», så nyttjar man stundom
det greppet att vända duken upp och
ned. Ty då ögat därvid bortser från
teckningen lika väl som tanken från
ämnet, så gör sig mönstrets dekorativa
värde så mycket mera ostördt gällande.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
