Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Ansiktet. Af Ludvig Nordström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
476
ludvig nordström
Jag börjar tro, att jag aldrig kommer
därhän! svarade Filip med ett skratt.
Jag blir mer och mer en förhärdad egoist.
Har du ingen längtan?
Absolut icke!
Nå, sade Torsten leende, låt oss duscha
då. För öfrigt har du en vacker husa-
Man väljer sina slafvinnor! sade Filip
leende.
Efter supén slogo sig bröderna ned i
arbetsrummet vid whiskyn och cigarrerna.
Genom fönstren syntes flammor och rök
borta från kolgårdarna, men tystnaden
var djup och stördes ej, därute.
Filip såg på brodern, den lite bleke
och magre unge mannen, hvars ansikte
upplystes af ett par ögon, så blåa, att
när ansiktet visade sig i hans minne,
behärskades det fullständigt af dessa blåa,
stela ögon.
Du sade, började han, du sade, att
du längtade tillbaka till Paris.
Ja, svarade Torsten.
Trifs du inte mera här hemma?
Jag trifs ingenstans, sade Torsten.
Men jag kan inte hjälpa, att jag alltid
längtar till Paris.
Förutsatt att du aldrig mer kom dit,
hvad gjorde du då?
Jag lefde väl, tills jag dog.
Skål! sade Filip. Jag har aldrig
förstått ditt lif.
Skål! blef Torstens enda svar.
Hvad är det då för alldeles
besynnerligt med Paris. Jag minns ju mina egna
år därute. Det kostade obegripligt mycket
pengar. Det blef en massa
fruntimmershistorier och fina middagar. Det var
lustigt nog ibland, men jag längtar inte
härifrån. Jag finner för min del, att det
här är vårt land, här på Abord ha vi
bott i så många generationer, och Abord
är den enda plats, dit jag kan längta.
Ja! svarade Torsten frånvarande, och
han låg bakåtlutad i hvilstolen med slutna
ögon. Ja, ja!
Är det inte så?
Jo för dig!
Hvad är det då med Paris? upprepade
Filip.
Vi ha bott i många generationer här
på Abord, ja, det är sant! sade Torsten.
Vi ha blifvit rikare och rikare, det är
världens gång. Du är blomman af vår
släkt.
Jag? sade Filip.
Du är blomman, upprepade Torsten.
Hvad visste far, farfar, farfars far om
hvad de gjorde? Bra lite. De följde
bara en drift och tvingades till rikedom
och anseende. Men med dig har släkten
vaknat till medvetenhet.
Härtill yttrade Filip ingenting.
I min ringa person, fortsatte Torsten
lågmäldt och bittert men i alla fall mycket
fogligt, i min ringa person är släkten också
fullt medveten. Men det är en absolut
skillnad på din och på min medvetenhet.
Hvilken?
Du är klart medveten om att du skall
framåt, och du behärskar alla medel att
komma fram. Allt praktiskt, allt klokt,
allt starkt och friskt och oförstörbart,
som släkten hade i blodet, det fick du
i arf, och till en del också Erik.
Och hvad fick du?
Jag fick allt det andra!
Och det är?
Allt opraktiskt, allt oklokt, allt svagt
och sjukt och förstörelsebringande. Och
medan ni, Erik och du, föddes att vidare
utveckla släkten, så är jag från födseln
dömd till undergång.
Du inbillar dig saker och ting! sade
Filip. Du är trött efter promenaden.
Gaska upp dig. En pojke på tjugusex
som du. Drick och slå bort de där
fantasierna.
Jag dricker gärna, sade Torsten med
ett skratt, men fantasierna stanna nog.
Nå, herregud, jag fyller ju min uppgift
i släkthistorien. Jag blef afstjälpnings-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
