Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Caspar Hauser. Af Oscar Wieselgren. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
caspar hauser
483
afsedt att missleda eventuella
undersökningar, och litat på, att saken därefter skulle
ordnas på ett eller annat sätt utan att väcka
uppseende. Men hvad hade skälet varit
till Caspars långa fångenskap? Här var det
som legendbildningen började sitt arbete,
och inom kort hade man en ganska vacker
samling af hypoteser rörande denna sak.
Men verklig fart tog Hausermytologien först
efter en tilldragelse, som väckte ett
oerhördt uppseende och gaf problemet en helt
annan räckvidd än det förut haft. Den
17 oktober 1829 påträffades Caspar
Hauser liggande i källaren i Daumers hus med
ett sår efter ett knifhugg i pannan; enligt
hans egen uppgift hade detta tillfogats
honom af en svartklädd man, i hvilken han
trott sig kunna igenkänna den mystiske
okände, som hållit honom i fångenskap
under hans barndom.
Denna händelse gaf upphof till en
otrolig mängd gissningar, som dock alla
öfverensstämde i ett: Caspar Hauser måste vara
farlig för någon mäktig person, som
därför önskar röja honom ur vägen.
Fantasierna om hans furstliga härkomst
började nu taga allt fastare former. Han
ansågs vara en förstucken prins af Baden, en
bayersk grefve von Tattenbach, en
naturlig son af en hög katolsk prelat, ja det
fanns t. o. m. de, som ansågo honom vara
en son till Napoleon. Men samtidigt med
att denna legenddiktning tog de mest
orimliga dimensioner, började här och där en
viss skepsis att göra sig märkbar. Man
anmärkte, att ingen ännu fallit på den idén
att tvifla på Hausers uppgifter eller
underkasta dem någon saklig kritik; och redan
tidigare hade för första gången fallit ordet
»Caspar Hauser nicht unwahrscheinlich ein
Betrüger», framburet af en kriminalist i
Berlin vid namn Merker. Men dessa
enstaka stämmor drunknade i
Caspar-entusi-asternas kör, i synnerhet som denna
samtidigt fick en betydande förstärkning i en
engelsk lörd, Henry Stanhope, som i
ekonomiskt hänseende blef ett värdefullt stöd
för Hauser-rörelsen. Nu framträdde äfven
för offentligheten den af Hausers anhängare,
hvars ord för eftervärlden väger tyngst:
den store kriminalisten Anselm von
Feuerbach, hvilken i sin afhandling »Caspar
Hauser Beispiel eines Yerbrechens am
See-lenleben des Menschen» (Ansbach 1832)
gaf det betydligaste bidrag till lösning
af problemets psykologiska sida som öfver
hufvud taget framkommit.
Genom Stanhopes ingripande kommo
experimenten med uppsökandet af Caspars
födelseort att taga större utsträckning än
förut. På högst egendomliga vägar, genom
alldeles okontrollerade och delvis
fullkomligt fantastiska försök hade man trott sig
kunna draga den slutsatsen att Caspars
modersmål ej var tyska utan ungerska eller
polska. I afsikt att på ort och ställe pröfva
riktigheten af denna diagnos skickades
Caspar ut på en längre resa till Österrike och
Ungern i sällskap med en gendarmlöjtnant
vid namn Josef Hickel — senare en af
dem, som med det skarpaste tvifvel
uppträdt i frågan, -— men det visade sig snart,
att inga som helst minnen från hans
antagna barndomsvistelse under denna färd
väcktes till lif. Alltså hade man intet
annat att göra än att med oförrättadt ärende
återvända till Nurnberg; om Caspar
Hauser var en ungersk magnat eller en prins
af Baden var fortfarande oafgjordt.
Så småningom började emellertid
intresset för Hauser att lägga sig. Hans
förnämste gynnare, presidenten von Feuerbach,
afled i maj 1833, och lörd Stanhope
började allt mer och mer anfäktas af tvifvel
på sin skyddslings uppriktighet. Det måste
erkännas, att en liknande tendens gör sig
gällande inom en stor del af Hausers
närmaste omgifning, äfven bland dem, som
ursprungligen varmast förfäktat hans sak.
Ju mer han utvecklades, desto sämre
karaktärsegenskaper lät han träda i dagen. Han
visade böjelse för hyckleri och förställning,
försökte omgifva sig med en affekterad
mystik och drog sig icke för att med
påtagliga osanningar söka imponera på dem, som
kommo honom nära. Men i trots af dessa
hans konstgrepp blef allmänheten allt mera
skeptisk. Man kritiserade frågans hela
föregående behandling och fordrade ett
noggrant och opartiskt retrospektivt studium af
akterna i målet, med vikten framför allt
lagd på undersökningen af hvad som den
26 maj 1828 tilldragit sig i Nürnberg.
Här, så började man nu inse, låg frågans
kärnpunkt: på hvilken ståndpunkt stod
»Europas barn», då uppmärksamheten för första
gången riktades på dess person? Var den
brist på psykisk utveckling, som man då
trott sig kunna iakttaga, beroende på
verkliga inre orsaker eller var den endast mo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
