- Project Runeberg -  Ord och Bild / Nittonde årgången. 1910 /
484

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Caspar Hauser. Af Oscar Wieselgren. Med 2 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

484

oscar wieselgren

ti verad af affektation i bedrägligt syfte: 1
svaret på denna fråga låg Caspar
Hauser-problemets definitiva lösning.

Till hvad för resultat en kritisk
undersökning i denna riktning skulle hafva fört
är icke så alldeles lätt att säga. I hvarje
fall blef någon dylik aldrig möjlig att
verkställa; alla sådana experiment förhindrades
nämligen genom Caspar Hausers den 17
december 1833 inträffade död.

Liksom det förut omtalade attentatet
är äfven denna händelse höljd i dunkel:
Enligt den berättelse, som Caspar själf
afgaf, hade en obekant man lockat honom
med sig till Hofgarten, där han på ett
ensligt ställe tillfogat honom ett dolkstygn i
bröstet och sedan försvunnit. Hvem
mördaren var visste han icke med säkerhet,
dock trodde han sig hafva märkt, att det
var samme man, som en gång förut stått
honom efter lifvet. Någon närmare
ledning för undersökningarna var han ej i
stånd att gifva. Liksom hans första
uppträdande blef äfven hans död en olöst gåta.

Då man följt utvecklingen af denna
egendomliga lefnadshistoria och öfvergår
till att taga kännedom om de försök, som
gjorts för att bringa klarhet i densamma,
måste man häpna öfver den till det
otroliga gränsande brist på objektivitet, som
kännetecknar nära nog samtliga inlägg i
diskussionen. Inkonsekvenser och felslut,
blandade med fantastiska antaganden och
hetsiga invektiver, öfverflöda på bägge sidor.
Antingen är Caspar Hauser en durkdrifven
bedragare och hans anhängare en samling
af enfaldiga och lättrogna svärmare, eller är
han ett slags omedvetet helgon,
förkroppsligande alla tänkbara dygder, och hans
motståndare utgöras af moraliskt förfallna
individer, som råka i raseri vid åsynen af det
godas triumf. Tertium non datur. Om
opartisk undersökning är ingenstädes fråga.
Merkers och Hickels skrifter äro lika
oresonliga i sitt angrepp som Daumer i sitt
försvar. Ja, ännu van der Linde, som
dock skref sin i det väsentliga på Hickels
och ett par andra anti-Hauserianers
arbeten hvilande framställning mera än femtio
år efter Caspars död, faller oaflåtligt in i
samma hetsigt polemiska ton som sina
föregångare.

Men, frågar man, hvilka slutsatser är
man i stånd att draga ur alla dessa
debatter? Hur hängde det egentligen samman

med Caspar Hauser? Var hela hans lif
ett enda bedrägeri, eller var han verkligen
på ett eller annat sätt offer för några
obekanta intriger: Trots allt är det icke lätt
att gifva ett bestämdt svar på denna fråga.
Bedrägerihypotesen, som ju förefaller
naturligast, lider i själfva verket vid närmare
granskning af betydliga svagheter.
Särskildt är det en inkonsekvens hvartill
för-fäktarna af detta antagande oaflåtligt göra
sig skyldiga och som är ganska svår
att komma förbi. I sin ifver att nedsätta
den stackars Caspar täfla de om att
framdraga bevis på, huru enfaldigt och
klumpigt hans uppträdande var, huru han på
ett oförvilladt sinne blott gjorde intryck af
att vara en ovanligt loj och slö bondpojke,
huru föga läraktig han var o. s. v. Men
samtidigt med detta lancera de den satsen,
att denna intellektuellt undermåliga individ
skulle varit i stånd att planera och
genomföra ett onekligen fintligt bedrägeri, att
dupera sin omgifning under flera års tid,
ja t. o. m. att grundligt föra bakom ljuset
samtidens störste kriminalist, Anselm von
Feuerbach. Man måste erkänna, att en
bondpojke, som vid 17 års ålder trots en
ovanlig enfald visar sig mäktig dylika
planer, hvilka i vanliga fall skulle anses
förutsätta en skarp och öfvad
förbrytarintelli-gens, är ett ganska sällsynt fenomen.
Men om man här finner starka
inkonsekvenser, så gör man det minst lika mycket,
ja kanske än mera hos Caspars anhängare.
Samtliga försök, som gjorts att förklara
hans långa fängelsetid under barndomsåren,
hafva antingen varit för orimliga för att
upptagas till diskussion eller också hvilande
på bevisligen oriktiga grunder.
Antagandet att han var en prins af Baden, som
undanskaffats för att ej hindra successionen
för en mera gynnad arftagare — detta var
i förbigående sagdt Feuerbachs uppfattning
— har vederlagts genom publikation af de
officiella handlingarna i den sak, där man
trodde sig finna gåtans lösning. Öfriga
funderingar öfver hans börd torde man
saklöst kunna lämna ur räkningen. Hvad
man däremot icke får förbigå är den
egendomliga ställning, som Caspar själf intog
till alla dessa försök att göra honom till
ett offer för intrigerna på samhällets
höjder. Här har bedrägerihypotesen sitt
starkaste stöd. Ingen, som opartiskt studerar
redogörelsen för exempelvis de försök, som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:51:05 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1910/0534.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free