Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Caspar Hauser. Af Oscar Wieselgren. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
caspar hauser
487
abstraktioner i skildringen. Men Moloch,
hvilken äfven vill vara en berättelse i detta
ords strängaste bemärkelse, lider mycket
af detta vacklande mellan två
ståndpunkter. Och dessutom försvagas intrycket
genom ännu ett moment: den alltför tydligt
markerade afsikten. Med klar beräkning
har Wassermann sammanfört Arnold Ansorge
blott med personer, som tvinga in honom i
den bana, hvilken slutar med hans själfmord.
För att få ett intryck af, hur konstrueradt
detta måste verka, behöfver man endast tänka
på Balzac. Det är visserligen ej korrekt att
göra någon direkt jämförelse mellan Arnold
Ansorge och Eugène de Rastignac —
mellan dem gapar en klyfta, vid som
skillnaden mellan tvenne rastyper. Men hvilken
ståndpunkt man än intager, måste det
tikväl konstnärligt sedt betraktas som ett
misstag att låta hufvudkaraktären i en
skildring utvecklas under så ensidiga inflytelser,
som Wassermann gjort i Moloch. Det är
en teknik, som kan vara förklarlig hos en
fackpsykolog af starkt deterministisk
anläggning — en sådan skulle för öfrigt hafva
åtskilligt att hämta hos Wassermann —, men
en diktare, som vill skapa verkliga,
konkreta individer och ej blott en serie af
abstrakt fattade typer, kan ej uppnå sitt mål
på dylika vägar. Man känner sig längta
efter att se en Balzacfigur, en människa i
stil med Vautrin, den förrymde galerslafven,
göra sin entré bland de blodlösa
silhuetterna i Moloch, blott för att ett ögonblick
få en känsla af, att man verkligen står
inför en lifsskildring och ej inför ett rent
teoretiskt tankeexperiment, hvilket mera
genom omständigheternas makt än genom
någon tvingande nödvändighet kommit att
taga konstnärlig form. Af den verklige
skildraren kräfver man, att han skall låta
sin handlings trådar sammanlöpa inom
kretsen af de karaktärer, han skildrar;
Was-serman brister i Moloch däri att han
förlägger motiveringen utom och bortom detta
område, och hans figurer komma
därigenom att få något marionettartadt öfver sig,
hvilket gifvetvis måste försvaga deras
konstnärliga verkan, då abstraktionen här icke
ersättes af den utomordentliga
visionsstämningen i Renate Fuchs.
Molochs betydelse i Wassermanns egen
utveckling var heller icke afgörande.
Visserligen syntes det som om utvecklingen
af hufvudfigurens lefnadsgång skulle gifvit
ett definitivt och krossande svar på
Agathon Geyers drömmar och förhoppningar.
Men oaktadt detta kunde man läsa mellan
raderna i Moloch, att grundproblemet ännu
ej upphört att sysselsätta Wassermann; det
var af så universell betydelse, att det ej
kunde anses definitivt afgjordt, trots Arnold
Ansorges med oundviklig nödvändighet
inträdande undergång. Bristen i Moloch låg
emellertid för Wassermann ej i utförandet
utan i utgångspunkten, närmare bestämdt i
hufvudfigurens individualitet. För att få
problemställningen verkligt klar och
definitiv, måste den centrala gestalt, kring
hvilken händelserna skulle gruppera sig, vara
vida mera utpräglad, mera fixerad än
Arnold. Först genom att ställa en verklig
Parsifalkaraktär i motsats mot kulturen kunde
problemet få sin slutgiltiga lösning.
På denna punkt af sin utveckling måste
Wassermann hafva funnit Caspar
Hauser-mo-tivet som en uppenbarelse. Här var hans
problem utspeladt i verkligheten; här hade
han möjlighet att följa och iakttaga en
oberörd individualitets första möte med
kul-turlifvet. I denna psykiska
evolutionsprocess låg förborgadt svaret på den fråga,
som så länge sysselsatt honom. Det halft
bortglömda namnet Caspar Hauser, detta
namn som en gång ljöd öfver hela Europa,
måste också ha lockat hans
diktartemperament med den glömda fastän olösta gåtans
hela tjusning. Han tycks med verklig
forskareifver ha kastat sig in i studiet af hela
den vidlyftiga litteraturen i ämnet — om
han också nästan helt och hållet förbigått
eller i hvarje fall tagit mycket obetydliga
intryck af den skeptiska delen däraf —, och
allt mera synes stoffet ha fängslat honom.
Liksom de flesta af dem, som kommo i
personlig beröring med Caspar Hauser, har
äfven Wassermann fascinerats af hans
egenartade väsen, ja ända därhän att till slut
ämnet i och för sig mera än dess
psykologiska innebörd blifvit hufvudsaken i hans
skildring. För att rätt förstå, hur han nått
fram till en sådan ståndpunkt, är det
emellertid nödvändigt att kasta en blick på de
skiftningar, som hans konstnärliga
grundprinciper genomgått under den tidigare
perioden af hans litterära verksamhet.
Wassermanns utveckling som författare
är, såväl hvad teknik som uppfattning
beträffar, ytterst intressant att följa. I
allmänhet är han väl mest känd och bedömd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
