Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Nyare svensk prosakonst. Af Gunnar Castrén. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nyare svensk prosakonst
493
tillsvidare icke någon revolution. Och de
äldre ha i regel fortsatt på sina banor,
sådana de tidigare tecknat sig. Krönikören,
som registrerar händelserna, kan därför icke
bjuda på några sensationella element. Han
får nöja sig med att genast i början
fastslå den allmänna satsen, att den svenska
prosalitteraturen i stort sedt fortfarande är
lika rik, lika lifaktig, lika konstnärligt
betydande, som den varit under en följd af
år, om än detta år icke har att uppvisa
något af de stora mästerverken.
Hjalmar Söderberg har en sommar legat
ute på Dragör, omgifven af
dansk-holländ-ska fiskare, af kacklande gäss och af det
blå hafvet, och tillbragt tiden med att
genom kikare betrakta svenska kusten,
passerande ångfartyg och badande damer, samt
dessemellan läsa Vitalis Norströms
filosofiska arbeten. På lediga stunder har han
skrifvit ner sina tankar om lifvets små och
stora frågor och samlat dem till en bok
med den litet sökta titeln Hjärtats oro.
Man tänker på andra som i liknande form
ge sina läsare till lifs rapsodiska
funderingar öfver allt möjligt godt och ondt:
Hermann Bahr, som i sin »Tagebuch»
skrifvit ned icke allenast litterär och dramatisk
kritik, utan också kulturella och politiska
betraktelser, där reminiscenser från hans
socialdemokratiska ungdom ännu tydligt
sticka fram sina skarpa spetsar, och den
gamle Re’my de Gourmont, som i Mercure
de France två gånger i månaden samlar
sin galla till »Epilogues», hälgade
medmänniskornas dumhet, den han dissekerar
med ett bestialiskt nöje, som gör hans
småbitar till en värdig reliefkrans på det
stora monument öfver den mänskliga
inskränktheten Flaubert tänkte resa i
»Bou-vard et Pécuchet». Men Hjalmar
Söderberg är mindre vidsynt litteraturmänniska
än Bahr — Vitalis Norström ensam skänker
nog icke tankematerial för en hel sommar
— och mindre bitter i sin
intelligensdyrkan än Rémy de Gourmont, och därför
har »Hjärtats oro» blifvit mer lättläst, mer
älskvärd och mer obetydlig än de
utländska kollegernas verk, — mer obetydlig ock
än författarens egna tidigare verk. Det
hindrar icke att den kan skänka några
stunder af rätt behaglig njutning; det är
alltid roligt att läsa en klartänkt mans
reflexioner öfver världens gång.
Reflexionerna äro kanske icke alltid
förbluffande nya, men det mesta gör sig
ändå helt bra. Någon missionsskrift i en
eller annan riktning är boken icke, dess
agitatoriska kraft ligger blott i att den sätter
tankarna i rörelse. Och vare sig det är
politik eller filosofi, Guds existens eller
kvinnans rösträtt eller storstrejken
författaren tänker på, lyckas han stimulera till
bifall eller opposition. Det har
naturligtvis ingen mening att i en kritik anteckna
när man skänker det ena eller det andra
eller annotera de frågetecken man här och
där satt i marginalen. Blott ett litet
spörsmål! Författarens manliga motvilja mot
kvinnornas rösträtt förefaller mycket
naturlig. Men några af de synpunkter, som tala
för den, tyckes han ha förbisett. Få de
den, slipper man det myckna positivmässiga
agitationsskränet, under det skadan af allt
att döma blir minimal, ity att kvinnans
insats i representationen •—- af Finlands
korta erfarenhet att döma åtminstone —
blir i det närmaste lika med pius minus
noll. Och för öfrigt — då författaren tagit
ett varnande exempel från Finland tillåtes
det möjligen mig att taga ett liknande
från hans land — om en manlig riksdag
kan få till stånd en preventivlag, hvad
värre tror författaren att kvinnorna skola
åstadkomma?
I den långa raden af Henning von
Melsteds verk, alltifrån debutboken »Georg
Dahna» med dess ungdomligt anspråksfulla
och klent motiverade undertitel »en
upprorsman», slingra sig om hvarandra två
grundmotiv, en analys af erotiken och en
socialpolitisk opposition. Af hans senaste
verk har »Damen utan nåd» ägnats den
förra uppgiften, »Juristerna» den senare.
Intetdera af dessa verk betecknar något
nytt steg i Melsteds utveckling, och
intetdera når upp i bredd med hans bästa böcker,
böcker som redan ligga rätt långt tillbaka
i tiden, »Noveller i dialog» och »Nöd»,
där man ännu fann något af den impulsiva
friskhet, som nu så fullkomligt saknas. I
synnerhet märker man detta i Damen utan
nåd. Det är möjligt att författaren har
rätt i de psykologiska satser han synes
förfäkta — att mannen i sin själ ständigt
bär ett kvinnoideal, som ingen ensam kvinna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
