Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Nyare svensk prosakonst. Af Gunnar Castrén. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
494
gunnar castrén
kan utfylla, och att han därför måste känna
längtan och begär efter andra kvinnor.
Men dessa påståenden har Melsted icke
lyckats ge någon åskådlig sanning och
icke visat deras berättigande genom någon
konstnärlig, lefvande logik. Ty denna man
och denna kvinna sakna hvarje lif, hvarje
verklighet — såvida man icke som ett
lifgifvande, karaktäriserande drag vill erkänna
mannens uttänjda långtrådighet och ständiga
poserande. Det finnes otvifvelaktigt i boken
en stor tragedi i frö, men en helt annan
än den författaren utfört: det vore den om
mannen som aldrig kan älska och aldrig
äga en kvinna, därför att hans själ är evigt
steril och hans tanke och hans känsla
aldrig nå ut öfver den trånga periferi hans
eget jag bildar. Väl ger oss hjälten många
försäkringar om att han är en för kvinnor
täckelig man, men man måste vara
ovanligt utpräglad kvinnohatare för att skänka
dem någon tilltro. Ty den gestalt, i hvilken
han uppenbarar sig, är en mans som är
oförmögen af hvarje lidelse och för att
skyla det hänger öfver sig en
maskerad-mantel, hvars veck han oaflåtligt studerar
i spegeln. Ständigt är han uppmärksam
på den effekt han uppnår, ständigt är han
på jakt efter något tankefrö, som kunde
utspinnas till en djupsinnighet. Och hvilka
resultat når han ej! Han ser Eyvor bära
en tallrik full af vatten utan att spilla en
droppe, och han tänker: »Jag hade icke
kunnat bära ett öfverfylldt blomfat så som
hon utan att spilla en droppe, hur skall
jag då kunna bära mig själf?» Ar det
icke gräsligt?
Juristerna är enligt författarens eget
meddelande ett angrepp på det svenska
juristskrået i allmänhet och enskilda dess
medlemmar i synnerhet. Denna bokens
tendens är likgiltig för dess konstnärliga
värde: »Crainquebille» är en
tendensnovell, men samtidigt ett mästerverk,
»Juristerna» är en tendensroman, men intet
mästerverk. Huruvida räfsten med det
svenska ämbetsmannaskrået är berättigad eller
ej, är undertecknad icke kompetent att
bedöma, men äfven om man, på grund af
erfarenheter från andra land, känner sig
böjd att a priori antaga att det åtminstone
finnes mycket riktigt i den, är det svårt
att ur denna bok få stöd för en sådan
öfvertygelse. Ty hjälten, »upprorsmannen»
och anklagaren Lauri blir, så snart han
kommit ut i lifvet och fått tillfälle att
handla, en mycket litet förtroende- eller
sympatiingifvande karaktär, så att slutligen
välviljan nästan stannar på det häcklade
systemets och icke på hans sida. Han
har alltför litet af revolutionsmannens allvar,
alltför mycket af hans ordflöde, han är
alltför tydligt stämplad som en af dem,
som skaffa »vandflom til verdensmarken»
— icke en af dem som kunna handha
torpedon. Hans bragder — att lämna en
häradshöfding som är bolagsväldets tjänare,
att skrifva en promemoria om
konsulatsväsendets brister och därpå lämna den
diplomatiska banan, och att slutligen låta
spärra in sig i fängelse för ett upprop som
en annan redan dömts för — ha alltför
litet af verkligt revolutionär eller
reformatorisk planmässighet och energi för att
väcka någon tilltro. Och till detta kommer
författarens nästan hemska brist på humor.
Hur parodiskt verkar icke det med
orubblig högtidlighet berättade stora ögonblicket,
då Lauri efter en häftig seen öfverlägset
lämnar häradshöfding Hedås: »Men Lauri
påtog med en viss långsamhet sin röck
och hatt, stängde kassaskåpet, hvars nyckel
han lade på Chevaliers bord, framtog ur
sin plånbok ett par visitkort på hvilka han
skref p.p. c. (»pour prendre congé») . . . Ute
i farstun släppte han korten i breflådan.»
Och till denna öfvermänskliga tillgjordhet
sluter sig en lika öfvermänsklig egenkärlek.
Lauri »drifves mot kvinnors öppna famn»
och lämnar dem sedan och får bref med
välsignelser och förbannelser, men han
endast ler. »Ty han visste att inom honom
brann en eld, hvari hans egna smärtor
och fröjder förtärdes med en häftighet långt
starkare än att dessa kvinnors lidanden
och sällhetslängtan kunde mäta sig därmed.»
Läsaren, som också fått kasta några blickar
i elden i Lauris själ, är icke lika
öfvertygad.
Hade författaren tagit något afstånd
från denne sin hjälte, hade han tecknat
honom som en typ för en art moderna
oppositionsmän, vore om allt detta intet
att säga. Men författaren står tvärtom på
det mest demonstrativa sätt i hvarje
ögonblick bakom Lauri och skänker honom sin
mest oförbehållsamma beundran!
Emellertid finnes det några rätt
njutbara partier i »Juristerna», partier som ha
ett mänskligt innehåll. Det är skildringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
