Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Nyare svensk prosakonst. Af Gunnar Castrén. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nyare svensk prosakonst
495
af Lauris uppväxttid och studentår, en
utvecklingshistoria som berättas trovärdigt
och jämförelsevis enkelt. Man ser gossen
växa upp på landet, gå i skola på olika
orter, alltid ensam bland kamraterna,
vårdad af föräldrarna, hvilkas motsatta lynnen
brytas mot hvarandra, och så småningom
bli fullvuxen utan att dock ha kunnat finna
någon ledtråd, som skulle skänka hans lif
helhet och enhet. Det hade kanske varit
en grund, på hvilken romanens fortsättning
kunnat byggas. Men till martyr-hjälte i en
bok om byråkratiens orättfärdighet var Lauri
säkerligen icke skapad.
En gång inne på tendenslitteraturens
område kan det vara skäl att fortsätta med
några andra till samma genre hörande
verk.
Från »Juristerna» är steget till Annie
Åkerhielms Riktiga människor icke så
synnerligen stort — man svänger blott om
tendensen etthundraåttio grader och sänker
ytterligare något det konstnärliga värdet.
I Melsteds bok fanns det i alla fall
ansatser till en riktig människa, Lauri, om
än hans riktighet icke för andra var så
sympatisk som för författaren; i Annie
Åkerhielms bok finnes det ingen sådan.
Alla äro de uppritade efter schabloner och
blottade icke endast på lifskraft men
dessutom på intelligens. Den radikale
professoren och den greflige
upptäcktsresanden-godsägaren, hvar med sin omgifning,
täfla i detta afseende med hvarandra.
Professorns enfald hör till tendensen, men
grefvens är väl snarast af misstag
ditkommen, såvida icke det ridderligt-chevalereska
ideal, hvilket författarinnan skänker sina
sympatier i den sociala striden, möjligen
med naturnödvändighet skulle kräfva en
viss frånvaro af begåfning. I alla fall
torde den radikala världen i Sverige ha än
mindre att frukta af »Riktiga människor»
än ämbetsmännen af »Juristerna».
En tredje tendensbok är Gustaf Jansons
I mörkret. Icke heller den är i alla delar
ett oklanderligt konstverk, motsättningen
proletariat-öfverklass får där ofta nog en
nästan barnslig form, och hufvudpersonen,
den filantropiske baronen, är alltför
intetsägande i sin naiva välmening för att icke
stundom slå öfver i karrikatyr. Men trots
detta står dock Jansons bok betydligt öfver
de två andra. Sviker begåfningen än ofta,
då han vill teckna enskilda, sammansatta
karaktärer, så har han i stället en på
svenska oöfverträffad förmåga att återge de
primitiva lidelserna och sensationerna. De
fysiska och psykiska kvalen hos den i
grufvan instängde arbetaren, hungern, törsten,
ångesten, få en praktfull och hemsk
skildring. Än högre når han, då han beskrifver
massornas impulser och rörelser, då han
fångar »la psychologie des foules», den
suggestion som griper dessa anhopningar
af individer och af dem gör ett oansvarigt,
hänsynslöst, af dunkla, för de enskilda i
grunden främmande drifter behärskadt djur.
Det är ett grant skimmer öfver scenen,
då de vansinniga arbetareskarorna kasta
sig öfver maskinerna, som i deras dunkla
föreställningar bli sinnebilden för allt det
de hata, och vräka ner dem i den mörka
g.ruföppningen. Allt det irrationella,
planlösa i deras handlingar kommer gripande
fram och likaså det plötsliga, hemska
till-nyktrandet, då soldattrampet höres — det
skärande ljuset som plötsligt faller in öfver
deras barnsliga gärningar och låter dem
fatta det förtviflade i deras ställning, det
meningslösa i det, hvartill de användt sina
korta ögonblick af makt. Jansons
berättarkonst har en brutal kraft, som ger en skarp
belysning åt allt det den sociala frågan
gömmer af hårdt och rått så på en sida
som på en annan, och han skyler intet af
allt det mörka, som välvilliga själar gärna
vilja öfverse i sin ifver att nå en enkel
lösning. I denna ärlighet ligger en stor
dokumentarisk förtjänst. Lika litet som
någon annan roman kan denna ge
verkliga bidrag till problemets lösning, men
den håller obevekligt för ögonen några af
de faktorer, som göra lösningen så svår,
den angriper den ytliga optimismen, som
finner allt drägligt eller tror på något
enkelt universalmedel, och därigenom får den
ett socialpedagogiskt värde. Den visar de
dunkla psykologiska faktorer, som bringa
oreda i alla dogmatikers satser och system.
Henning Bergkrs diktning har ett
geografiskt drag; hans färder kring världen ha
gifvit honom blick för landskap och
dagrar och för de människor, som stå i
harmoni med dem. Men samtidigt hänger
väl detta samman med att han icke har
ett så djupt intresse för människorna att
han skulle ge sig tid att tränga in i deras
innersta; människan blir hos honom i viss
mån — åtminstone i hans bästa verk —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
