Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Nyare svensk prosakonst. Af Gunnar Castrén. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
496
GUNNAR CASTRÉN
staffagefigur. Inom landskapet är det ett
begränsadt område han verkligen älskar och
verkligen behärskar: det är stadsvyn och
helst storstadsvyn. Det är ingen ro öfver
hans skildringar, sådan landsbygden skulle
kräfva den, det darrar af nervositet äfven
i hans längsta beskrifningar, det finnes intet
klassiskt lugn i hans stil, allt går upp i
ögonblickliga intryck. Drömlandet är en
skildring af Stockholm, ett nytt led i den
rad Levertin så vackert genomgått i sin
uppsats om Stockholmsnaturen i svensk
dikt. En icke-stockholmare är kanske icke
fullt kompetent att yttra sig om denna
bok, ty han måste alltid känna möjligheten
af att något af dess innersta icke skall
upplåta sig för honom, att dess verkan
skall bero af associationer som icke
inställa sig för honom, och å andra sidan
kan det vara tänkbart att han låter sig
bländas af effekter, som för den infödde
te sig mer vulgära eller banala. Men
åtminstone för mig ligger det verklig
Stockholmsluft och Stockholmsdager öfver denna
bok, där molnbilder och solnedgångar och
färgskiftningar kalla till lif gamla
svnmin-nen, och samtidigt ger den lifliga
ögonblicksbilder af Stockholmslifvet. I detta
äro människofigurerna skickligt inställda,
sä man känner på sig att de höra ihop
med staden, ha vuxit upp och lefvat sitt
lif där, både de beskäftiga, själfmedvetet
krypande vaktmästartyperna och Helge,
den energilöse, drömmande ynglingen utan
nutid och utan framtid, ty han hör
verkligt hemma blott i Stockholm, det veka,
dagdrifvande lättsinnets stad, och icke i
Amerika, dit han styr sin färd. Liksom i
de första Amerikaböckerna har Henning
Berger här rört sig på områden, dem han
fullt behärskar, och inom en sfär, där hans
begåfning med dess blick för fenomenen
på lifvets yta fullt och ostördt af anspråk
på skarpare djupsinnighet kan göra sig
gällande, och därför synes det mig, som
vore detta ett af hans helgjutnaste och
bästa verk.
Algot Ruhes böcker ha i tonen något
ärligt och icke öfverdrifvet anspråksfullt,
som gör att det i grunden är med
beklagande man konstaterar att de två senaste
han gifvit ut icke i nämnvärd grad kunna
skänka någon litterär behållning. I Den
föi’bjudna frukten diskuteras ett bestämdt
problem, fosterfördrifningen. Om jag icke
misstager mig, har detta i modärna
juridiska kretsar en viss aktualitet, och jag
betviflar icke att det kan debatteras också
i skönlitterär form, låt så vara att det,
ifall man vill nå några praktiska resultat,
otvifvelaktigt både för skönlitteraturen och
resultaten är bättre att välja en annan.
Men i hvarje fall har försöket denna gång
slagit illa ut. Boken är först och främst
alltigenom rätt illa konstruerad, så den har
svårt att hålla något intresse uppe;
inledningen är matt och tröttande detaljerad.
Och i fortsättningen har alltför mycket af
klinikernas luft stannat kvar för att den
skulle vara njutbar för en icke-gynekolog.
— Virflar är icke lika tung, den är
hållen i en ton, som Ruhe af gammalt
älskar, den korta, helst dialogiserade
berättelsens, som har sina oöfverträffade
mönster i den franska litteraturen. Men icke
heller den hör till Ruhes bästa verk. Det
tyckes också där ligga något
samhällsrefor-matoriskt bakom, det är laster och
missförhållanden han afslöjar, men hans sinne
är alltför mildt och vekt för en sådan
uppgift, han har icke den hårda, obarmhärtiga
lifssyn en sådan uppgift kräfver, och han
kan därför icke fördöma tillräckligt strängt.
Det blir något hållningslöst öfver
novellerna, och deras slut bli utan den
tillspetsning de borde äga. —
Det finnes ett problem, som spänner
läsarens nyfikenhet, då han lägger Marika
Stjërnstedts^4/«7 ifrån sig: hvad har
egentligen förmått henne att skrifva denna bok?
Det enda svar jag kunnat finna, är att hon
velat försöka sig på att göra en man till
centrum i en bok, men om denna lösning
är den riktiga, har syftet otvifvelaktigt
misslyckats. Hela boken förefaller fullkomligt
likgiltig och matt, och personer och
handling lämna en lika oberörd. Om de
manliga författarnas försök att teckna kvinnor
utfalla lika olyckligt, måtte den modärna
litteraturen te sig bra tröstlös, sedd med
en kvinnas ögon . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
