Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Porträtt af Erik Gustaf Geijer. Af G. Göthe. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
498
g. göthe
i vägen för en objektiv skildring af
individen-personligheten.
Dock är det en stor skillnad på
olika tidehvarfs porträttkonst.
Renässanskonstnärerna voro öfver
hufvud taget realister i sina porträtt.
Och det gäller såväl italienarna, ända
från Antonello da Messina till Bronzino,
som nordborna, ända från van Eyckarne
till Rembrandt och hans samtida under
dennes första period.
Icke alla voro ikonografiska snillen
som Holbein eller ens borna porträttörer
som Anton Mor. Men äfven sådana
numera ringaktade manierister som de
så kallade romanisterna i Nederländerna
på 1500-talet: med hvilken
vederhäftighet och trovärdighet fästa de ej sina
modellers drag på duken, med hvilken
skärpa återge de ej en fysionomi med
utprägladt individuellt tycke! Man
säger sig ovillkorligen: detta kan icke
vara fantasi-påhitt; så måste personen
verkligen ha sett ut!
Men när man kommer fram till
1600-talets midt, då den allmän-europeiska
»goda smakens» vind började blåsa ut
öfver världsdelen från Ludvigarnes
Versailles, blir det betänkligare. Denna
»godkända smaks» fordringar med alla
de moder och den lika konstgjorda som
stränga konvenans, som den hade i
följe — man tänke på peruken, pudret
och sminket — lade så starkt beslag på
både modellernas och konstnärernas
intresse, att den karaktäristiska likheten
ofta fick sitta emellan. Societets-varelsen
i första rummet,
människan-personligheten i andra! Se till exempel på
Nat-tiers eleganta societets-skönheter i
Nationalmuseum : deras näpna ansikten äro
hvarandra så lika som smultron.
Och liknande var förhållandet ännu
under 1800-talets förra del, blott att
tidsidealet var ett annat: ett romantiskt och
romaneskt, de »sköna känslornas» ide-
al. Äfven detta ideal skymde blott
alltför ofta för porträttörernas ögon, så
att de ej sågo verkligheten med dess
både fina och väl också ofta fräna
skiftningar, utan bortidealiserade, d. v. s.
utslätade, individualiteten till förmån för
en viss smak-typ.
Det var på denna tid en Olof Södermark,
i en för öfrigt vacker tafla, idealiserade
skorstensfejardottern Karolina Bygler,
som enligt samtida berättelse kunde
spotta och svära som en dragon, till en
eterisk madonna med dufvoblick, och
en Maria Röhl (i en teckning efter
Sandbergs oljemålning) skildrade den kraftige
Geijer som en smilande dandy med en
liten den allra sötaste mun.
Så kom fotografien och gjorde en hel
revolution i porträttkonsten.
Man må nu säga så ondt man vill om
fotografien. Man kan villigt beklaga,
att den med samma skärpa återger
oväsentligheter och tillfälligheter hos
modellen som de väsentliga, bestående
och verkligen karaktäriserande linjerna
och dragen; man kan gärna erkänna, att
den därföre aldrig kan ersätta eller
onödiggöra den äkta, konstnärliga
konsten — ett sådant porträtt till exempel
som Georges von Rosens porträtt af
fadren i Nationalmuseum kommer aldrig,
därom kan man vara öfvertygad, att
öfverflyg-las af någon fotografi. Men fotografien är
i alla händelser ett oblidkeligt korrektiv
mot all falsk idealisering, och om den
ofta ger ett fatalt spelrum åt
ogynnsamma tillfälligheter, så ger den i alla
händelser alltid på någon punkt ett
verklighetsintryck, som äger det
objektivas obestridliga intresse och värde.
Fotografien är domen och borde vara
döden för all undermålig och andefattig
porträttör-konst.
Hur gärna skulle man icke efterskänka
en otalig mängd af stora mäns porträtt
i målning och teckning, ofta sinsemellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
