Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Hetsning. Af Hjalmar Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hetsning
5.23
ligtvis var han kommen i allvarligt
ärende och kunde snart nog släppa
grinminen.
Var flickan kvalificerad för platsen?
Sannolikt måste hon först genomgå
handelsinstitutet. Hon hade visserligen
haft några platser men antagligen icke
hvarken på handelskontor eller bank.
Hvad språken beträffade, fick man väl
hoppas att hon behärskade franskan.
Modern hade ju flera år varit bosatt i
Frankrike. Efter hennes död hade
visserligen flickan vistats någon tid i
Malmö och Köpenhamn —
— Ja, hur är det? Är hon inte
dotter till Justus Granér? Det är då ingen
rekommendation —
Fabrikören frågade tämligen
högdraget, om icke hans rekommendation vore
tillfyllestgörande? Jo naturligtvis.
Ja — alltså franskan. Jo hon hade
sedermera återvändt till Paris. Hon
hade emellertid icke lyckats slå sig fram.
Nej, det var ju heller icke godt. Och
så hade hon skrifvit till Wiesel.
Hvarför? Ja, hon hade åberopat sig på
släktskap. Någon sådan existerade
visserligen icke dem emellan, det var ett
misstag. Men hennes mor var ju af en
gammal familj, vänskapligt lierad med
Wie-sels —
— Vackra Astrid, ja! Att hon
skulle råka ut för det svinet Justus. Det
var verkligen som ordspråket säger —
Nå — fabrikören hoppades, att han
nu klargjort sin ställning till flickan.
Man kunde väl knappast påstå, att det
var något excentriskt motiv, som ledde
honom.
— Du har min själ bara en
excentricitet, min kära fabrikör. Och det är
din förskräckelse för allt, som är
excentriskt !
Fabrikören medgaf. Han älskade
ordning. —
Elsie hade anländt.
Att hon skulle vara lik sin mor, det
hade Wiesel väntat. Men så slående
— så spöklikt densamma. Mycket
blekare endast, Astrids friskhet och mjuka
ungdom fanns där icke. Det var som
om Astrid kommit igen efter en svår
sjukdom, ett lidande eller efter
uppslitande nöjen.
Det är skada, att jag icke har
Astrids porträtt, tänkte Wiesel. Efter
trettio år kan jag naturligtvis icke ha
hennes bild så klar för mig. Jag inbillar
mig se en massa likheter. Det är
verkligen skada. Hur det nu är — men det
förbryllar mig. Det är obehagligt.
För öfrigt fanns det ju mycket hos
denna nya Astrid, som svor mot den
gamla bilden. Rösten t. ex. Hon hade
tydligen fått sin fars röst, hes och
an-strängdt glädtig. Det var icke någon
behaglig röst. Och händerna — breda och
köttiga, ganska kraftiga. Hon gaf
handtag, som kändes. Wiesel kom
ovillkorligen att tänka på en förälskad pigas
handtryckningar.
Sättet, uppträdandet var också
faderns. Obesväradt, en smula framfusigt
till och med.
Egendomligt att se tvenne individers
drag förenade i en! En ny ande inblåst
i Astrids kropp. Ty likheten med
modern bestod egentligen bara i det yttre. Och
i blicken också, och i sättet att släpa
med ögonfransarna. Ett i högsta grad
irriterande sätt!
Wiesel måste skratta åt sig själf. Så
förändras man! I sin ungdom hade han
funnit de där släpande fransarna
förtrollande. —
Men hvarför fästa sig vid slika
dumheter? Det fanns ju tyvärr allvarligare
brister, brister i uppfostran. Sin franska
kunde hon ju, ehuru det antagligen
felades rätt mycket beträffande grammatik
och stafning. Men öfriga skolämnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
