Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Hetsning. Af Hjalmar Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
526
hjalmar bergman
Faktum är, att jag för denna flicka icke
hyser annat än högst ljumma känslor.
En smula välvilja, ett begär att om
möjligt gagna henne, hjälpa henne fram till
en god och anständig ställning. Men
lika faktiskt — för hvar gång hennes
läppar beröra min hud, känner jag ett
starkt begär att slå armarna kring
henne, att pressa henne intill mig. Det är
fullständigt bestialiskt, fullständigt
oförnuftigt. På samma sätt tvingas en
drunknande af sina oförnuftiga impulser att
hårdt och hindrande klamra sig kring
sin räddare —
En intelligent människa kan
naturligtvis göra sig mer eller mindre oberoende
af dylika impulser. Bara man är en
smula på sin vakt. För resten är det
intressant att lära känna sig själf. Det gör man
bäst genom att träda i en något så när
intim förbindelse med en ny, främmande
varelse.
Ja, det hade verkligen kommit
något nytt öfver huset, öfver hemmet.
Oroande till en viss grad men något, som
gjorde, att de ledsamma kvällarna
förflöto raskare.
Om mor bara icke varit så — Hon
lämnade nästan aldrig sitt rum nu för
tiden.
Stackars mor — kände sig kanske
afsatt, öfverflödig —
Den tanken upprörde Bengt Wiesel.
Till det priset ville han sannerligen icke
köpa det lilla tillskott i trefnad, som
Elsie representerade. Mor — Elsie, dem
emellan fanns intet val.
Han gick in till gumman.
— Ligger du här mor? Ar du trött?
Hvarför sitter du aldrig i salen nu för
tiden?
A, hon var gammal och trött. Det
tröttade henne, när folk talade för
mycket. Hon kunde icke följa med. Och
för resten hade hon det ju så bra i sitt
lilla rum.
— Hör du mor, nu ska du säga mig
uppriktigt, om du har något allvarligt
emot Elsie. Du förstår, att jag i så fall
skall laga att hon kommer bort så snart
som möjligt.
Fru Wiesel tuggade och blinkade
och strök sig med näsduken kring mun
och näsa. Hon hörde mycket väl, att
sonen var otålig. Och det kunde hon
ju så godt förstå —
— Nej kära du — Men jag förstår
mig inte på nutidens flickor. Om jag
tänker på hennes mor, den kära rara
Elsie —
— Det är inte frågan om det nu,
mor. Du skall säga mig, om du har
någonting emot flickan?
Nej det hade hon icke. Jo bara
det: — att hon jämt säger, att jag ser
så gammal och skral ut. Gud vet att
det är sant. Men inte är det något
roligt att höra. —
— Hon vill väl uppmana dig att vara
försiktig, mor.
— Ja, det kan ju vara. Men vet du
— jag är allt rädd för henne. Jo, det
är jag Bengt.
Hon kröp in i sitt soffhörn, stack
fingrarna under schalen, som om hon
varit rädd för smäll. Bengt försökte
lugna henne. Det där var ju bara idéer.
— Men hennes hufvud och hela hennes
förtorkade lilla lekamen skakade af
sinnesrörelse.
— Jo du — hon rumsterar om, när
du är borta. Hon snokar i alla vrår,
och hon pratar med tjänstefolket. De
sladdermajorna berätta då allting. Hon
vill att jag också ska berätta om dig.
Men jag är henne allt för slug jag. Den
hårdhändta slynan!
— Om mig? Nej hör du mor, nu
får du lof att taga reson. Flickan är
naturligtvis nyfiken. Det är du också,
mor. Eller hur?
Det var ju bäst att taga saken skämt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
