Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Hetsning. Af Hjalmar Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
530
hjalmar bergman
bjuder dig att i min närvaro tala om
Astrid.
Som du vill, svarade hon.
Detta var således den första tvisten.
Den lämnade knappast några djupare
märken efter sig. Men den visade dock
tydligt nog, att herr Wiesel förirrat sig
ett bra stycke utanför det
»regelbundna».
Och det plågade honom. Han var
van att kunna behärska sig, van att
kunna klarlägga sina känslor inför sig själf,
uppvisa deras orsaker och motiv. Men
nu befann han sig i en orolig, retlig
sinnesstämning, hvars grund han icke kunde
finna. För såvidt den icke berodde af
det förflutna årets stora omhvälfningar.
Eller kanske af fysisk trötthet, slapphet?
Han var ju så betydligt mycket äldre än
hustrun.
Hur som helst — han beslöt att gifva
noga akt på sig själf. Han skulle med
all makt motarbeta dessa irrationella
impulser, som döko upp ur det okända.
Först och främst måste han söka
öfvervinna den retande, stickande känsla, som
hustruns närvaro ingaf honom. Det
var icke någon enbart oangenäm känsla.
Men den beröfvade honom
själfbehärsk-ningen.
Och det var det, den icke fick — till
något pris.
Han ville vara lugnt vänlig mot sin
hustru. Och för att undvika hvarje
möjlighet till tvist, fogade han sig efter alla
hennes önskningar. De voro föröfrigt
hvarken många eller orimliga. Hon
trifdes godt i sitt hem och längtade icke
efter något ovanligt. Människor och
äfventyr hade hon haft nog af. Nu ville hon
ha lugn. Alldeles som Bengt.
Den enda positiva önskan hon
egentligen hade, var att någon gång få
lämna sina släktingar understöd. Bengt hade
ju råd. Han gaf henne dryga
nålpän-gar. Och då de icke alltid förslogo, skref
han själf ut postanvisningar. Hon hade
synbarligen en ganska talrik släkt.
Själf hade han ingen.
Elsie fick bland annat bref från en
kusin, brorson till hennes far, en ung man
som hon kände från Paris. Han hade
haft en lika skiftande och olycklig
barndom som hon själf. Och nu hade han
förlorat sin plats. Hvarför? Det skref
han ingenting om. Han endast undrade
om icke Elsie genom sin man kunde
göra någonting för honom.
Hela den Granérska släkten var
tydligen väl underrättad om Elsies
giftermål.
Jo, naturligtvis kunde Bengt göra
någonting för honom. Redan i augusti
kunde han få sysselsättning på fabrikens
kontor. Ville Elsie att kusinen skulle bo
i deras hem? —- Nej då, nej då —
Bengt var så snäll —
Men en dag höll herr Wiesel åter
på att komma ur jämvikten. Elsie
hade mottagit ett bref, som tydligen
oroade henne. Bengt ville icke fråga från
hvem — men hon gick hela dagen som
katten kring het gröt och tvingade
honom slutligen att fråga.
Brefvet var från hennes far.
—• Din far? Han är ju död!
Nej, det måtte han i alla fall icke
vara, eftersom han skrifvit ett långt bref
till henne, dagtecknadt i London och
innehållande en begäran om ett lån, 5000
kr. stort.
— Det har du hela tiden vetat — att
han lefde!
— Snälla Bengt, jag visste ju
hvarken det ena eller det andra. Jag har
inte hört ifrån honom på tio år. Men
nu förstås — Tycker du att fem tusen
är för mycket — ja, det tycker jag
också — men du kunde kanske sända
honom några hundra. I fall han har det
svårt.
Det var icke pengarna — ehuruväl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
