Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Hetsning. Af Hjalmar Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
532
hjalmar bergman
till sitt kära spel. Det var skönt.
Tankarna bundos, lydde åter tygeln.
Ingenting obehörigt fick tillfälle att tränga sig
in, inga okända, regellösa impulser.
Det var verkligen skönt. —
Carl var eljest knappast någon
sympatisk person. En blek, mager,
mörklagd ung man, några år äldre än Elsie.
Gänglig, obetydlig, obestämd. Han hade
något feminint hos sig, som icke var
behagligt. Men å andra sidan gjorde han
icke mycket väsen af sig hvarken i
hemmet eller på kontoret. Och det var
Wiesel honom tacksam för. Fabrikören
hade målat ut för sig en påflugen,
skro-derande kanalje.
Äter ett bevis för det skadliga i att
draga för hastiga slutsatser. Slutsatser
utan premisser till på köpet!
Elsie var vänlig mot sin kusin,
behagligt och lugnt vänlig. Hon gjorde
icke stor affär af honom. Nickade åt
honom någon gång, blinkade skälmaktigt.
Ja, det var ju helt naturligt, att hon
skulle nicka åt honom. Och han nickade
igen på sitt litet tafatta, slängiga sätt.
Det enda man möjligen skulle
kunnat anmärka pä, var, att Elsie brukade
kyssa sin kusin. Ibland. Naturligtvis
behöfver det icke vara någonting ondt i
att man kysser sin kusin. Men det kan
också vara onödigt. Wiesel, som
kände hennes sätt att kyssa, ryckte till för
hvarje gång. Men han sade ingenting.
Svartsjuk var han icke. Han var
uppriktigt sagdt ganska trött på sin
hustru, fysiskt trött. Älskog verkade icke
hetsande på honom, erotiken hade
mistat sitt välde.
Men han var glad att fa lefva i lugn
vid hennes sida, fortsättande sitt lif
planmässigt och regelbundet som tillförne.
Och han var glad att få disciplinera sina
tankar medelst det ädla spelet. Jo, han
skulle hålla dem i strama tyglar. Inga
snedsprång. —
Från London kom en revers.
Wiesel skrattade föraktfullt åt den klumpiga,
svulstiga namnteckningen. Han ref sönder
reversen. Den var ju också så där
tämligen värdelös.
När Elsie fick veta, att han rifvit
sönder reversen, blef hon missnöjd.
— Hvad skulle det tjäna till? Det
hade alltid varit en hållhake, ifall han
skulle bli pockande på något sätt.
— Ä kära du, den gunstig herrn har
egentligen ingenting med oss att skaffa.
Det finns nog andra medel att hålla
honom på vederbörligt afstånd.
Han sträckte på sig med välbehag.
På länge hade han icke känt sig så glad
och stark. Han skulle nog kunna hålla
obehöriga på afstånd, bestämma själf
öfver sig och sitt.
Dagen efter nyårsdagen trädde
direktör Herling in på fabrikörens privata
kontor. Detta var nu för tiden
någonting ganska ovanligt. Efter det lilla
missförståndet beträffande Elsie hade de
båda herrarna icke i onödan uppsökt
hvarandra. Herling såg också rätt besvärad ut.
— Nå hur kan fabrikören må?
— Tackar bra. Och ärendet?
Ja, det var ju — hm — någonting,
som strängt taget icke angick direktören.
Men han hade rådgjort med sin hustru.
Och hon ansåg det vara hans
ovillkorliga skyldighet —
Fabrikören såg ytterligt förvånad ut.
— Bror lär ska ha anställd på sitt
kontor en ung man, som kallar sig
Granér, och som uppges vara brorson till
Justus. Icke sant? Nu är saken den,
att jag har ganska väl reda på den där
familjen. Jag har nämligen haft
förmånen att förlora rätt vackra summor på
en del af dess medlemmar. Alltså
förstår bror, att jag känner till mina
Pap-penheimare. Nå, Justus har aldrig haft
mer än en bror, Ragnar. Han är död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
