Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Hetsning. Af Hjalmar Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
h etsning
533
nu och var i lifstiden ett nästan lika stort
svin som brodern. Men han hade den
ovedersägligt goda smaken att icke
efterlämna några arfvingar till sina skulder.
Åtminstone inga legitima.
— Ar du säker pä det?
— Fullkomligt. Och möjligheten att
din bokhållare skulle kunna vara en
illegitim ättling af sagde Ragnar tycks
också vara tämligen minimal. Din
bokhållare lär ju vara en cirka tjugufem års
pojke. Tjugusex? Godt. Men hans
pappa dog anno 1876. Så det är i så
fall en ovanligt posthum tillkommelse. —
— Du tycks ha bedrifvit
efterforskningar?
— Jo men — man måste ju något
göra för sina vänner.
— Tack. — Vill du göra ännu mer?
Hålla saken tyst åtminstone tillsvidare?
Och — ifall det inte är alltför orimligt
begärdt — förmå din hustru att göra
sammaledes?
Direktören lofvade och grinade. Nu
hade han gjort sitt.
Alltså hade hon narrat honom.
Ja, det var ju icke första gängen.
Hennes hycklade vänlighet mot mor, som
hon sedan i hemlighet skrämde, kanske
rent af misshandlade. Hennes låtsade
förtrytelse öfver Herlings uppförande.
Och det där om fadern. Att just
Her-ling skulle förråda henne — det var som
ett sammanhang, en vink.
Men hvad skulle han nu göra? Tvinga
henne att bekänna ? Hon skulle nog
veta att slingra sig undan på ett eller
annat sätt. Först borde han taga Carl
i förhör.
Han kallade in honom.
— Hör du käre vän, jag har glömt
att fråga efter dina papper. Du måste
låta skrifva dig här i staden.
Han hade inga papper! Ingen
dopattest, ingenting. Han visste endast, att
han var född i Marseille. — Hvilket
år? — 86.
Han höll på att bryta ut: Och din
far dog 76 — lögnare!
Men han bet ihop tänderna. Det
gick icke an att varsko dem. Han
måste först ha alldeles klart för sig, hvad
han skulle göra.
— Nå kära Carl, du får naturligtvis
lof att skaffa dig de där papperna. Det
är nödvändigt, att du blir skrifven här,
förstår du. Du förstår ju det? — Hva
fan svarar du inte för ? Tror du, att jag
kan på mitt kontor ha en person, som
när som helst kan bli tagen som
lösdrifvare! — Ja, gå din väg, gå din väg!
Det tjänar ingenting till, att du står här
och retar mig.
Så hade han i alla fall förifrat sig.
Det var besynnerligt att hans
själfbe-härskning skulle svika honom så totalt
nu för tiden. Men ett hade han dock
vunnit. Pojkens förvirrade och skyldiga
min lämnade icke längre rum för något
tvifvel.
Nu gällde det endast att vara på sin
vakt gentemot Elsie.
Då de höllo på att kläda sig
följande morgon frågade Elsie mycket riktigt
hvad det hade varit för ett uppträde
mellan honom och Carl. — Han snäste
af — det angick henne icke.
—- Jo, det angår mig. Jag har skaffat
honom platsen. Och jag vill inte, att
ni ska ha obehag af det, hvarken du
eller Carl.
— Kanske du kan skaffa honom
legitimationspapper också? Eller det är
kanske inte lika lätt?
Hon vände sig bort. Men han såg
tydligt, att hon rodnade. Fullkomligt
tydligt.
— Hur ska jag kunna göra det,
Bengt? — Men om du inte trifs med att
ha honom på kontoret, så kan du väl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
