Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Hetsning. Af Hjalmar Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hetsning
535
Tjufiiga-teorien var ju en ren fantasi,
orimlig! Pojken var hennes älskare —
Hvad fan ville nu doktorn. Att
komma in på hans privata kontor, okallad,
det var oförskämdt.
Wiesel rätade upp sig.
Och så den där infama frågan:
— Nå bur kan fabrikören må?
— Du kommer inte att tjäna ett öre
på mig, kära doktor. Jag har en smula
hufvudvärk, men det är icke något skäl
att kvacksalfva. Du får sända räkningen
till min hustru, eftersom det är hon
som skickat dig —
Nu gaf han doktorn ett dråpslag.
Han såg tydligt, hur han hajade till,
blinkade. Ä så lättfångad var han icke.
Men han kände nätet, kände maskorna,
kände ryckningarna —
— Ja, jag kan icke bjuda dig pä
middag, doktor. Jag reser bort med
femtåget. Bara för en dag — till Köpenhamn.
— Adjö, adjö.
Nej, det var ju en orimlig fantasi.
Pojken var hennes älskare. Enkelt och
lättfattligt. Och gudskelof — det fanns
utvägar! Hela konsten bestod i att gripa
dem på bar gärning. Lagen var
tydlig — på bar gärning. Och så var han
kvitt hela byket. Skönt, skönt!
— Elsie, lägg bara in nattkläderna.
Jag kommer igen i morgon afton. — Men
hör du en sak. Jag vill inte, att du skall
ligga ensam i villan. — Pigorna!
Pigorna, de springa ut! Vi ska be Carl,
att han ligger här i natt.
— Men snälla Bengt, det är ju alldeles
onödigt. Och det skulle kanske kunna
bli prat.
Han var mycket nära att förlora
besinningen. Men han tog ett godt tag i
stolskarmen, kramade, kramade —
— Prat! Hur kunde hon vara så ofin,
så taktlös? Hvad skulle det pratas om?
När han själf ville, ville —
— Ja naturligtvis — när du vill.
Naturligtvis —- när du vill!
Han steg af tåget vid andra
stationen. Han gick af och an, af och an
på perrongen alltjämt med kappsäcken
i hand.
Naturligtvis! Så lent och mjukt och
undergifvet! Man besvarar icke en
ohöf-lighet på det sättet, om man icke har
ondt i sinnet. Ä så skönt, nu skulle
det bli ett slut.
Men han ville icke tänka sig in i det
på förhand. Han måste hålla tankarna
med strama tyglar. Icke skena.
Han gick fram till en stationskarl,
som stod och gapade på honom. Lyfte
artigt på hatten.
— Hör nu min gode man, skulle ni
möjligen ha tillfälle att visa mig
stationens spårsystem. Växlar och sådant.
Mitt namn är Wiesel, fabrikör Bengt
Wiesel. Jag är ofantligt intresserad af
allt, som rör trafiken. Stor exportör,
förstår ni.
Stationsmannen hade tid, han förde
honom ikring, förevisade. A dessa
härliga, raka, fasta skenor! Inga
slingringar, ingenting löst, oförutsedt, intet
huller om buller. Rakt, klart. Och
växlarna! Nu lägger jag den så — då går
tåget där. Och så — nu kommer det
här. Klart och orubbligt, omutligt.
Strama tyglar!
Wiesel gaf honom en tia.
— Ingenting att tacka för. Tiden
är dyrbar. Hur är det ordspråket
säger? Väntan blir mig lång — hi, hi,
hi —
Se så för fan! Hvad skulle det tjäna
till att säga det där? Nu trodde de,
att han var galen eller full. Nå, det fick
kvitta.
För nu kom tåget. Upp igen. Det
går fort, det går fort — bara mau inte
sätter sig. Står och stampar, står och
stampar.
Och så var han redan vid sin grind.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
