Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Hetsning. Af Hjalmar Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
536
hjalmar bergman
Nu gäller det att gå tyst. På tå, på
tå. De förbannade dörrarna, som gnissla
— det är bra mot tjufvar. På tå. Just
så hade hans ungkarlsfantasi målat ut en
sent återvändande äkta man. Han måste
trycka rockärmen mot munnen för att
icke brista i skratt. Rocken var våt,
det hade tydligen regnat. Alldeles som
det står i detektivromanerna. På tå.
Han hängde röck och hatt i tamburen. Men
väskan tog han med sig, där lågo ju
hans nattkläder. På tå. Han kände
möblerna, ingen fara att stöta emot.
På tå. Nu gick sängkammardörren upp,
ljudlöst, nästan som af sig själf. På tå.
Nu vred han om knappen.
Ljuset slog honom in i ögonen,
smärtsamt.
Elsie sof, djupt och lungt,
Han skyggade för henne som för
ljuset. Fan — svor han mellan tänderna.
Han smög sig bort till sin säng, vek
undan täcket, strök med handen öfver
lakanet.
Och då han kände dess behagliga
svalka under sin brännande hand, greps
han af ett stort medlidande med sig
själf. Skulle han då aldrig få sofva i
fred? Han var svidande, brännande
trött —
Han föll på knä och tryckte
ansiktet mot lakanet. En lång rosslande
snyftning —
Elsie satte sig upp.
Bengt! skrek hon. Bengt, hvad är
det? Har du kommit hem? Hvarför
är du redan hemma? Men Bengt, hvad
är det, hvad är det?
Hon kastade sig öfver i hans säng.
Hon smekte honom öfver nacken och
skuldrorna. Hon lade sin kind mot hans.
Och han kände att hon grät. — Det
var skönt. Det var skönt att hon grät.
Det blef så lugnt.
Bengt, hviskade hon. Skulle du inte
tala med doktorn?
Nej, det var omöjligt. Icke ett
ögonblick fick han frid för hennes anslag. Han
riste henne af sig.
— Hvar har du gjort af Carl?
— Käre, det var ju så onödigt. Jag
bad honom aldrig komma.
— Vill du säga, att han icke är din
älskare?
Hon stirrade på honom.
— Ar det det, du går och inbillar
dig? hviskade hon.
Dessa förbannade hviskningar! Kan
folk inte tala så att det hörs. Han kunde
åtminstone —
Inbillar! skrek han. Tror du, jag
inbillar mig något? Tror du inte, jag vet,
att han icke är din kusin? Har du inte
ljugit för mig? Har du inte?
— Jo Bengt, det har jag. Men det
är du, som tvingat mig. Jag får ju
aldrig tala med dig. Jag får ju inte ens
nämna mors namn —
Så där ja, så där ja. Nu började
hon köra i de gamla slingriga spåren.
Köra öfver hjärnan på honom.
Du — ska du tala om Astrid? Du
som är ett —
Han öste smuts öfver henne.
Hon kröp ihop mot sänggafveln,
hutt-rande, skakande i alla lemmar. Han
gaf akt på, att hennes blickar irrade
kring dörren. Med ett skutt var han
uppe, stod mellan henne och dörren.
— Nekar du till, att han är din
älskare?
Hennes ögon började lysa. Det var
ljufligt, att ögonfransarna lyftes, att han
fick se in i hennes elaka, falska ögon.
Hon sade: — Han är inte min
älskare. Men vi är förlofvade.
Förlofvade! skrek han. Det är ju
löjligt —
— Tycker du? Det är vi
emellertid. Men vi tänker inte begå något
olagligt, inte något äktenskapsbrott. Vi
tänker vänta helt lugnt tills du dör. Du
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
