Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Hetsning. Af Hjalmar Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hetsning
537
skali icke få någon anledning att beklaga
dig.
Han slappnade till.
— Det där tror jag inte.
— Nej, du tror ju aldrig hvad jag
säger. Därför gör det också detsamma,
hvad jag säger.
Det var ljufligt att se hennes ögon
blänka af elakhet, hämndtörst. Det slog
ihjäl alla tvifvel.
— Tänker du ta lifvet af mig?
Hvarför skulle hon göra det? Hon
var ung. Han var gammal och hade
antagligen icke lång tid kvar.
— Jaså. Men mor tog du lifvet af?
Hon ryckte på axlarna. Det där
hade han frågat om så många gånger —
Han böjde sig plötsligt ner. Hon
hajade till.
— Hvad tänker du göra?
Det kittlade honom att se henne
rädd. Men nu gällde det att hålla
tankarna i strama tyglar.
— Jag tänker gå och lägga mig.
Han klädde af sig, släckte ljuset,
kastade sig på sängen. Hon satt
alltjämt hopkrupen vid sin sänggafvel. Han
drog täcket öfver sig.
Kryp ner! sade han. Annars
förkyler du dig. —
Elsie ångrade sig. —
Det var icke så, man skulle behandla
en sjuk. Hetsa i stället för att lugna.
Men när han icke trodde henne! Och
hon kunde sannerligen icke rå för att
vreden och smärtan tagit öfverhanden.
Yrvaken och förskräckt hade hon varit
— och sedan alla dessa grofva, hiskliga
smädelser.
Men i alla fall —
Hon hade handlat orätt, och hon
försökte godtgöra. Men det var
omöjligt att komma till tals med Bengt i
detta ämne. Så fort hon nämnde ett ord
om mamma, brot han af, gick sin väg.
Likadant med Carl, hon fick icke säga
ett ord om Carl. Och om den där
ohyggliga natten. —
Hon sade:
— Du förstår väl, att jag var
ursinnig? Du kan väl begripa att det icke
var sant det där jag sa? Om
förlofning! Du tyckte ju till och med då, att
det var barockt.
Han skrattade och sade öfverlägset:
— Kära barn, du pratar dumheter.
Om jag trodde, skulle jag väl inte vara
så lugn. Hur skulle jag kunna lefva
tillsamman med er, om jag trodde, att
ni hade något maskopi med hvarandra?
Han hade verkligen blifvit
förvånans-värdt lugn. Det var icke bara Elsie som
konstaterade detta. Hela staden kunde
se, att fabrikör Wiesel återvunnit sitt
goda, lugna, regelbundna lynne. Till
doktorn sade han:
—Mina nerver ha verkligen varit en
smula angripna. Men nu gudskelof —
nu kan man taga nya tag —
Han träffade och talade med
människor, han skötte sina sysslor, han till
och med uppgjorde planer för nya
företag. Fabriken skulle utvidgas. Och
han vände sig till myndigheterna med
begäran att få draga ett järnvägsspår
från fabriken till stationen. Man kunde
draga spåret alldeles i rak linje. Rakt
på sak, skämtade han. —
Bankdirektör Herling undvek han.
Men det hade ju sina orsaker, som hela
staden nogsamt kände. —
Och när dagens arbete var
undan-gjordt, spelade han schack med vännen
Carl. Och Elsie såg på och pratade
och skrattade och höll vad med sig själf
om chokladpraliner, hvem som skulle
vinna. —
Han var som sagdt lugn. Strama
tyglar.
Nu visste han ju också, hur han hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
