Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Hetsning. Af Hjalmar Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
192 hjalmar bergman
det. Hufvudet hade kommit ofvan
vattnet, tviflets vatten.
Det var endast en fråga, som plågade
honom:
Hade han verkligen rättighet? —
Han diskuterade den frågan med sig
själf, då han satt ensam på sitt lilla
kontor.
Svaret berodde på, hur en annan
fråga besvarades. Hade Elsie verkligen
tagit lifvet af mor? Och på hvad sätt?
Icke med våld, det visste han ju. Men
gift var måhända icke uteslutet? Eller
skrämsel? Doktorn hade sagt: En
vindpust kan vara nog —
Men att skrämma ihjäl Elsie — det
var icke tänkbart.
Hon var så ung och frisk. Ung ja!
Det var det hon förtröstade på. Men
om man tänker närmare på saken —
ungdomen behöfver icke vara längre från
döden än ålderdomen. Behöfver icke.
Under vissa gifna förutsättningar kan
man säga, att t. ex. trettio år icke spelar
någon vidare roll.
Han böjde sig ned öfver pulpeten,
tryckte munnen mot rockärmen. På sista
tiden hade han fått en sådan fatal
slapphet i skrattmusklerna. Ibland fnittrade
han till —
Det var kanske ett sådant där
ålderdomstecken, som de båda unga spanade
efter —
Ung — om han bara visste, ifall hon
förgiftat mor. Dödssätt som dödssätt
— men det vore mera mening i det,
sammanhang. Det hela blefve så att
säga mera regelbundet.
Men det fanns väl ingen
möjlighet att fä reda pä det nu. Mor hade
ingenting velat säga.
Hon hade talat med Gud om »pågen».
Att låta gräfva — A nej, mor skulle
icke vidare blandas in i den här affären.
Hon kundej ha haft nog obehag af Elsie.
Det var verkligen en mycket svår-
löst fråga. Och han fick icke förhasta
sig. Han hade föröfrigt tid på sig, två
månader.
Mors dödsdag var ju den ur alla
synpunkter lämpligaste dagen.
Bengt sade:
— Hu, så jag fryser!
— Hvar har du varit?
— Jag har varit på kyrkogården och
lagt blommor på mors graf. Det är
hennes dödsdag i morgon.
— A det hade jag glömt! Så
tråkigt. Jag ska gå dit ut i morgon.
— Ja, gör du det, Elsie. — Men
jag tror, jag låter sätta in en brasa i
sängkammaren.
Om en stund kom han tillbaka.
— Ska vi inte gå och lägga oss?
— Redan?
— Ja, jag är så trött och frusen.
Hon reste sig, gick omkring och
ordnade. Plötsligt frågade han:
— Jaså, du hade verkligen glömt mors
dödsdag?
Å — nej, drog hon på det, osäkert.
Glömt hade jag väl inte —
Tänk! Tänk! Ur den kvinnan får
man aldrig ett sant ord. —
— Kom nu, Elsie lilla.
Han reglade tamburdörren, släckte
i salen. Elsie sträckte på sig. Hon var
också trött. Hon böjde sig åt sidan
mot mannen, men han gick hastigt före
henne in i sängkammaren. Hon följde.
— Nej men Bengt! En sådan
förskräcklig brasa! I april!
Han huttrade.
— Jag fryser så, jag fryser. Det är
ålderdomstecken.
Hon rörde om i brasan.
— Minsann tror jag inte att den
dumma människan lagt kol bland veden. Vi
får inte skjuta spjället.
Nej, nej — inte skjuta spjället!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
