Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - 1800-talets svenska språkforskning. Af Ruben G:son Berg. Med 10 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
544
ruben g:son berg
—-■
CARL TOHAN SCHLYTER.
och stilkritiker, Friedrich von
Schlegel, sanskritstudiets store grundläggare,
uppslagsgifvaren till hela den jämförande
språkforskningen, August Ferdinand
Bernhardi, hvars Sprachlehre var den första
spekulativa moderna grammatiken, Jacob
och Wilhelm Grimm, folksagornas
utgifvare, mytologiens grundläggare,
medeltidsdiktens utforskare, ja hela germanistikens
fäder. Hela Heidelberg-kretsen af
romantiker: Arnim, Görres, Brentano, Uhland,
sysslade med filologi; från Tean Paul och
Wilhelm von Humboldt kommo betydande
språkestetiska och grammatiska verk. Allt
detta återverkade pä de svenska
romantikerna, skapade språkligt och stilistiskt
intresse i samband med det historiska och
litterära. Men det dröjde länge, innan vi
fingo stora arbeten på området —
alldeles på samma sätt var det skönlitterärt,
ehuru poesin tog hufvudparten af krafterna.
Omsider vardt dock äfven vetenskapens
kraf tillgodosedt. I tre monumentala verk
skapade den romantiska riktningen vår
humanistiska forsknings fosterländska
grundvalar: Geijers »Svenska folkets historia»,
Atterboms »Svenska siare och skalder»
och slutligen Rydqvists »Svenska språkets
lagar».
Till att börja med gällde
romantikernas ansträngningar naturligtvis litteratur-
språkets utveckling och riktande. Man
gjorde motstånd mot den gängse
förvanskningen af både tal och skrift. Denna hade
skridit mycket långt; den tyska skaldinnan
Amalia von Helvvig klagade öfver att i de
svenska städerna hade till och med
handt-verkarna för vana att späcka sina
uttalanden med franska ord och ändelser, och fru
Knorring skildrar i »Cousinerna» en svensk
flickas uppfostran under gustavianska tiden
med orden: »Under denna tid gjordes hennes
education, hvilken först och sist bestod uti
det franska språkets fullkomliga vetande
eller snarare det svenska språkets titrotande
samt en mängd handarbetens förfärdigande.»
Nu undvekos så vidt möjligt franska
låneord, medan man däremot flitigt sökte rikta
ordskatten med nybildningar, i hvilka
särskildt Atterbom var framgångsrik, och
germanskt ordstoff — i den riktiga insikten
att detta smälte ihop med det inhemska
långt snabbare och fullständigare samt till
en långt mera harmonisk enhet än det
galliska — och grepp tillbaka bland gamla
svenska ord. I allt hade romantikerna
den litterärspråkliga utvecklingen till ideal,
i medvetandet att »språket kan
nyanseras, riktas och fullkomnas i oändlighet»
(Atterbom).
Det första mera omfattande språkliga
arbete, som utgick från deras krets, var
den energiske och mångfrestande Vilhelm
Fredrik Palmblads i Phosphoros för i8ri
meddelade Svensk verslära. Det är en
rikhaltig och omsorgsfull afhandling, som
i lärdom och omdömen står på höjden af
dåtidens vetande. Dess spekulativa del
knyter an vid Schellings Weltseele; i
detaljer visar den sin författares lifliga
sysslan med det klassiska språkstudiet, som
ju också bedrefs så flitigt då för tiden.
Och dock är det ett ungdomsarbete, som
Palmblad ärnade omarbeta och utvidga
vid mognare år, ehuru denna plan tyvärr
aldrig vardt utförd.
Rent språkliga forskningar fingo annars
stå tillbaka för de litterära, historiska och
mytologiska uppgifter, som i främsta
rummet behöfde fyllas. Den fornnordiska
gudaläran, hvars namn och gestalter ingingo i
den nya poesien, lockade till utläggning
och fick en fantastisk tolkning i Lings
Eddornas sinnebildslära 1819, likartad med
den som Atterbom gett i Phosphoros eller
det system af mytologisk forskning, som i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
