Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - 1800-talets svenska språkforskning. Af Ruben G:son Berg. Med 10 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
546
RUBEN G:SON BERG
KNUT SÖDERWALL.
Det vardt emellertid inte Almqvist, utan
en litteraturhistoriker, Johan Erik Rydqvist,
som skapade det grundläggande arbetet
i vår språkhistoria. Från sin
sysselsättning med äldre och samtida skönlitteratur
vände han sig efter uppnådda fyrti år till
språkvetenskapen, sådan den
representerades af Jacob Grimm. 1850 började
Rydqvist utgifvandet af sitt stora verk,
»Svenska språkets lagar», hvars fem första
delar utkommo 1850—52, 1857—60, 1863,
1868—70 och 1874, medan den sjätte och
sista delen utkom efter Rydqvists död,
1883.
Hvad vi dittills ägt af språkhistoria
hade varit en dansks verk, N. M.
Petersens »Det danske, norske og svenske Sprogs
Historie», där en afhandling ger en kort
framställning af fornsvenskan. Med
Rydqvists storartade lifsverk erhöllo vi icke
blott en rikhaltig och mångsidig
uppslagsbok, utan ett ännu i flera afseenden
oumbärligt verk. De kompetentaste domare
ha intygat, att Rydqvists behandling af
böjningsläran var för den tiden
mönstergill och att senare forskningar därför haft
föga att tillägga på detta område. Hur
stort är icke detta, då Rydqvist var så
godt som fullkomligt utan föregångare 1
Att inte alla afdelningar af det stora
arbetet haft samma betydelse, kan inte för-
våna, och allraminst är det öfverraskande,
att han ej hyste något intresse för fonetiken,
då denna vetenskaps banbrytande verk af
Bräcke kom ut när Rydqvist var 56 år.
Det var först 70- och 80-talets forskare
som utgingo från denna. Rydqvist var
naturligt nog bestämd af den Grimmska
forskningen, och då han till sin läggning
var långt mera iakttagare, antecknare och
empirisk undersökare än teoretisk
systembyggare, kom hans arbete att snarare ge
en oerhörd mängd fakta än lysa rned att
vara uppställdt efter paragrafideal.
Som romantiker hyste Rydqvist en
tämligen snäf uppfattning af hvardagsspråket,
nu-formen. »Alla nyare ideom äro, från
början», yttrar han på ett ställe, »till stor
del blott förskämning af de äldre; men
kunna i sin ordning hinna till en hög
grad af lagbundenhet, liksom af skönhet.»
Den språkutveckling, som ägt rum, måste
respekteras, men man bör motarbeta en
förändring, som innebär lagbrott och fulhet,
anser Rydqvist. »Den historiska
språkforskningen tillkommer allenast, att uppsöka de
lagar, som, mer eller mindre orubbade,
framträdt under århundradenas lopp.
Sedan dessa lagar äro återfunne, inträder
pröfningen af deras användbarhet för
tillfället», framhåller han med rätta. När
han önskade att ett gängse språkmissbruk
skulle rättas, eller en skillnad göras
mellan olika vacklande bruk, var han varsam,
emedan han visste »huru föga man i
allmänhet är hos oss benägen, att vid
modersmålets behandling erkänna andra band
än de lätta, dem vanan och den dagliga
föresynen omärkligt pålagt». Med en lika
god blick för det karakteristiska i vissa
nyare företeelser och teorier, försvarade
han entusiastiskt en del äldre former, t.
ex. de starka formerna af verben [smalt,
sang, sänk m. fl.). I förkärleken för de
svaga formerna (smälte o. s. v.) fann
Rydqvist visserligen något af den nyare
odlingens allmänna syftning till enhet och
samdräkt, men också denna odlings slöa
och stela uppfattning af det ytligt
likformiga, dess svaghet för abstrakt
enformighet »utan erkännande af den individuella
mångfalden såsom en fullkomlighet, såsom
frihetens högsta yttringssätt». Och med
riktig uppfattning af vitterhetens betydelse
prisar han »skalder och vältalare af högre
ordning», som gifvit adel åt ordformer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
