Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Nyare svensk prosakonst. Af Gunnar Castrén. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NYARE SVENSK PROSAKONST
553
samme, på kärlek besvikne inackorderingen,
kompositören Sten Örring — en kärlek,
mer byggd på långsamt framvuxen
förtrolighet än på sinnenas heta lågor. Också
öfver många af bifigurerna är det stil:
Jesper, baronen-docenten t. ex., som dock
litet tyckes mig falla ur sin roll i
förhållandet till Sten, och likaså öfver fröken
Henriette. Men det är något af
behärskningen öfver ämnet man saknar; boken
breder ut sig, upptar allt för mycket som
icke alldeles smälter samman med kärnan,
Rikas och Stens förhållande och Sten själf
är osäkert tecknad, som hade han stått
författaren alltför nära. —
Hjalmar Bergman och Sven Lidman
ha båda under våren gifvit ut
herrgårdsromaner, men vidt skilda till ämne och
utförande.
Hans nåds testamente, Bergmans bok,
sticker starkt af från de senaste årens alla
öfriga böcker. Hans författarkynne har
någonting oroande för den, som känner
behof af att genast sammanfatta hvarje
skribent i en formel, han kommer icke
vandrande med det innersta af sin själ i
sin framsträckta hand utan går i stället
omkring med ironi på läpparna och diktar
sagor om de mest himmelsvidt skilda ting.
Han är alltför intelligent för att vara ett
uteslutande lugnt och fridsamt sällskap,
man har en känsla af att man måste vara
på vakt, emedan hans anletsdrag när som
helst kunna byta uttryck. Från
Savonaro-las mäktiga botpredikargestalt är steget
långt till den knarrige baronen Roger
Bernhusen de Sars på Rogersborg,
hufvudper-sonen eller en af hufvudpersonerna i årets
bok, och de gemensamma drag som kunna
finnas i behandlingen af de två, äro
alltför bortskymda för att man i »Hans nåds
testamente» genast skulle hälsa författaren
med igenkännandets förtroliga småleende.
Men också denna bok är rätt märklig.
Den har en frisk, öfverlägsen syn på
människorna, som icke bekymrar sig om att
hålla dem inom den hvardagliga
sannolikhetens gränser utan gärna flyttar dem
åtminstone helt nära intill den uppsluppna
farsen och stänker in i deras bilder små
karikatyrdrag, som ha tillräcklig elakhet
för att vara riktigt roliga, och mellan den
friherrliga ättens knarriga, grälsjuka gamla
rester och den brokiga, bortskämda
tjänarskaran leka två friska naturbarn sina mun-
tra lekar hinsides godt och ondt, i hvilka
verklighet och sagoton mängas på ett
underligt sätt. Men fantasien, som skapat
denna berättelse, är glad och fängslande
och stundom graciös i all sin obekymrade
nyckfullhet. Någon djup filosofi bjuder
boken knappast på utöfver den kanske nog
så visa, att två ociviliserade barn kunna
vara än svårare att förstå än ett dussin
civiliserade gamla, men i stället far man
slå sig till ro med det nöje berättelsen
omedelbart ger och det är mycket nog.
Lidmans Stensborg öfverraskar på annat
sätt. Han har tidigare visat ett utprägladt
temperament, lyriskt alltigenom, och därför
låg det nära till hands att vänta att äfven
i hans roman lyriken skulle förhärska. I
stället är den nykter, saklig, allvarlig,
omsorgsfullt komponerad. Minutiöst följer
författaren den adlige, utarmade godsägaren
Johan Silfverstååhls psykologiska bana till
det ögonblick, då han af trohet mot sitt
Stensborg och sin ätt skrifver en falsk
växel, och sedan vidare tills han finner sin
lycka och sin välgång i att återgå till den
ställning, han är danad för, bondens och
arbetarens. I hela denna skildring är där
intet af lyrikerns lättsinne, intet försök att
med vackra fraser skyla öfver någon brist
i motiveringen, allt är så ärligt som
möjligt.
Men lyriken är nästan allt för långt
borta. Det är arbetet, studierna, planen
som här främst inge aktning, och det
starkaste intryck boken ger är väl respekt.
»Stensborg» är ett utmärkt löst problem,
men den har öfver sig nästan för mycket
af problemets torrhet. Det är en objektiv
roman, där författaren hållit personerna
långt från lifvet på sig och där han aldrig
låtit förleda sig dithän att man skulle märka
hans hjärta slå för dem han skildrat, men
därför utstrålar romanen ock en viss kyla.
Blott i en grupp af bipersonerna ger detta
vika för något varmare, omedelbarare. Elsa
Herners bankirsläkt har öfver sig något
mer förnummet, mindre konstrueradt än
Johan själf, och i blicken öfver det sorlande,
glada middagssällskapet i hennes hem med
dess regn af sprittande paradoxer, finnes
det något af det spelande lif man annars
saknar i boken. -—-
»Borgare» uttömde icke Ludvig
Nordströms förråd af bilder och gestalter från
den lilla Norrlandsstad, som tillsvidare är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
