Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Fabler. Af Hugo Gyllander - Råttorna i biblioteket - Filosofen och skyddsängeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
596
hugo gyllander
undgå att stundom känna sig störd af
råttornas pip och gnagande, hade skaffat
sig en katt. Det var en stor katt,
ett hiskeligt vidunder, tyckte råttorna.
När han kom smygande mellan hyllorna,
fingo de brådt att springa in i sina hål.
Katten förstodo de — åtminstone
delvis. Han passade så där tämligen in
i deras lefnadsfilosofi. Han var fienden
— och fiender måste finnas här i lifvet,
sade de gamla råttorna — han varstundom
döden — och äfven döden är nödvändig
— han var något så när at deras egen
skapnad, han tassade omkring som de,
han gnagde som de — med den
skillnad, att han gnagde råttor och icke
böcker. Det sista förhållandet var ju
sorgligt och beklagligt, men kunde likväl
förklaras.
Något som däremot icke kunde
förklaras var att ban stod i något slags
beroende af gubben. Råttorna hade
iakttagit, att den gamle mannen stundom
smekte honom, och att han bar honom
till det ställe, där de som bäst höllo kalas.
Gubben befallde tydligen öfver odjuret,
och odjuret lydde gubben.
— Det är ett skamligt slafveri!
klagade råttorna. Hur kan han nedlåta sig
till någonting sådant?
Och de fingo en mycket låg
uppfattning af katten. Det måste vara en
lumpen varelse, utan aktning för sig själf,
utan rättsbegrepp, utan den minsta
själsadel. Att tränga sig in i deras
bibliotek, att förfölja dem — ställets
rättmätige herrar — att döda dem! Det var
rått och simpelt men kunde kanske
förklaras af hans natur. Dock, hvad som
var oförklarligt dumt var att ställa sig
i beroende af gubben, en konstig,
fullkomligt onödig varelse, som inte gnagde,
ingenting gjorde, icke alls hade någon
uppgift.
— Vore han klok, tänkte råttorna,
skulle han förena sig med oss, och vi
skulle gemensamt drifva bort den där
gamle boktittaren ur våra rum. Men han
är inte klok. Han är nästan lika vriden
som boktittaren — fast han då
åtminstone kan gnaga.
Så klagade råttorna. Men hvad skulle
de göra? Att försöka tala reson med
katten var fåfängt, det visste de af
erfarenhet. Ty de hade verkligen en gång
försökt. — —
Biblioteket är kvar, och böckerna är
kvar, och dammet och katten och
råttorna. Och den gamle lärde sitter
fortfarande där och vänder bladen i sina
folianter. Han har icke gifvit sig af än.
Och det förargar råttorna oerhördt. Ty
allting kunna de förklara, allting kunna
de passa in i sitt system: dammet och
böckerna och till och med katten.
Allting — utom den där dumme, onödige,
retsamme gubben !
Filosofen och skyddsängeln.
Det var en gång en filosof. Han
hade vunnit ett berömdt namn genom
sin enastående förmåga att dra ut de
längsta och tunnaste tankar ur den allra
minsta lilla verklighet. Han var stolt
öfver denna förmåga. Att dra ut tankar
var den enda förnuftiga uppgiften för
vårt lif, menade han. Och läto de ej
dra ut sig, måste man slita dem ut. Det
sista var ju en konst, som endast fallit
på de få utvaldas lott. Och till dem
hörde han.
Som alla andra människor hade
äfven filosofen sin skyddsängel. Nu är
det så, att skyddsänglar fått skiftande
ställningar och uppgifter här i lifvet.
Somliga ha det ganska lätt och
jämförelsevis angenämt. Vår filosofs
skyddsängel hade det ovanligt svårt.
Först och främst måste han ideligen
hindra sin skyddsling från att snubbla
omkull på trottoarkanten eller stöta emot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
