Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Fabler. Af Hugo Gyllander - Paddan och spegeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fabler
599
mitt bo förvarar jag en mängd dyrbara
suvenirer från mina besök. Det är skada,
att dina ben och din hela figur för
öfrigt inte tillåter dig göra visit
därinne, ty där finns verkligen
mycket att se. Nåväl! Bland det
vackraste, det underbaraste, det mest
glänsande, jag i dessa salar skådat, finnes
något, som människorna kalla trymåer
eller speglar. De glittra klarare än den
renaste källa i solskenet. Och när man
tittar in i dem, ser man sin bild, alldeles
som i källan eller dammen, men
tydligare, bestämdare, verkligare.
— Är den vackrare än den bild, man
ser i dammen? frågade paddan.
— Den är fullkomligt likadan,
svarade skatan, endast mera klar och
ögon-skenlig.
— Då är den falsk, förklarade
paddan med orubbligt lugn.
— Af hvad skäl, om jag får fråga?
invände skatan.
— Skäl! muttrade paddan.
Naturligtvis människornas elakhet. Tror du,
de där lömska varelserna äro bättre än
dammen? Nej, världen är ond!
Skatan satt en stund tyst och
grubblade. Så återtog hon:
-— Jag har hort ditt resonemang i
fråga om dammen och dess bilder. Det
låter ganska antagligt, ty världen är
verkligen ond, och i dag sköt man efter mig
i parken. Men det klickar dock
härvid-lag, ty bilderna i dessa speglar låta ej
krossa och utplåna sig som dammens.
Jag vet det af sorglig erfarenhet, ty jag
flög en gäng mot en af dem. Nej, de
måste vara verkliga och
öfverensstämmande med verkligheten.
— Men människorna äro mäktigare
än dammen, invände paddan, och det
är mer än antagligt, att de förmå trolla
fram vrångbilder, som stå kvar och ej
låta plåna ut sig.
— Det är inte människornas verk,
sade skatan i en ton af orubblig visshet.
Vore det här fråga om dem, skulle din
sista invändning vara riktig. Nej, jag
har efter långt studium och mycket
grubbel lyckats fundera ut, hvem som målar
dessa bilder, både i speglarna och i
vattnet. — Det är solen.
— Solen! utbrast paddan förbluffad.
— Ja, solen, återtog skatan. Och
då falla alla dina invändningar till
marken. Ty solen är för stor och för
mäktig och sitter alldeles för högt för att
bekymra sig om oss små stackare, som
kräla och flaxa här nere. Hvad skulle
hon ha för nöje af att förarga oss!
— Åh, man kan aldrig veta! ville
paddan invända, men orden fastnade i
halsen. Hon kände själf, att tanken var
löjlig.
— Nej, min vän, slöt skatan, du ser
nog ut, som dammen målar dig, och det
enda du har att göra är att bära ditt
öde med tålamod och undergifvenhet
och för resten hälla dig i skymundan.
Till skönhet förmår ingen logik i världen
omskapa dig.
Och skatan flög bort. — —
Men paddan rufvade på hennes ord.
Hon ville ej tro dem. De syntes
mycket osannolika.
— Jag skall själf erfara det,
mumlade paddan, om det sä skall kosta
mitt lif!
Med stor möda och genom
underverk af försiktighet lyckades hon en dag
krafla sig in i slottets salong. Efter
oerhörda ansträngningar tog hon sig till sist
upp på ett bord framför en af trymåerna.
Och beslutsamt och fast stirrade hon
nu in i glaset.
Hon såg sin bild — klumpigare,
fulare, hemskare, mera vidunderligt
verklig än i dammen. Hon såg och såg, till
dess en ursinnig ilska kom hennes kropp
att skälfva.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
