Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Näktergalens natt. Ur Chantecler. Af Edmond Rostand. (Från fjärde akten). Öfversättning af Sigrid Lidströmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
näktergalens natt
603
näktergalen;
För vek och vemodsblå jag stundom tyckt min röst.
chantecler, rörd:
Du — tala så till mig!
näktergalen:
Jag något mer vill säga:
Den sång, som hjärtat drömt, kan aldrig strupen
äga.
Du, morgonsolens tupp, jag, nattens näktergal,
gemensamt hafva vi dock ett — vår längtans kval.
chantecler:
Ack, vara toners smek, en sång. som sorgen lisar!
näktergalen:
Ack, vara en fanfar, där klangen plikten visar!
chantecler :
Mig aldrig skänkts en tår . ..
NÄGERGALEN, sorgset:
Jag väcker ingen upp .. .
Sedan, med hög stämma, som blir allt mera
inspirerad:
An se’n! Om ock försmådd, min sång jag sjunger,
tupp!
Ack, sjunga, sjunga tills . ..
En blixt och knall mellan träden.
Tystnad. En liten fågelkropp faller till
Chanteclers fötter.
chantecler, ser sig förvirrad omkring; i en
lång snyftning:
Död . . . näktergalen! — — Veten,
han fem minuter sjöng — och sjöng dock evigheten!
fasanhönan, betraktar oroligt än ljusningen mellan
träden, än den i sorg försänkte Chantecler:
Hur längre dölja att — —
Hon nalkas ömt med lyfta vingar.
Kom, gråt hos mig, Chantecler!
Han döljer omisstänksamt hufvudet
under trösterskans vinge, som hastigt
omsluter honom med en smekning.
Ar ej min vinge mjuk? Du ser jag har dig kär . . .
chantecler, med kväfd stämma:
Ja, ja.
Under hela den följande scenen vaggar
Fasanhönan Chantecler i sin famn, medan
hon alltemellanåt med en snabb
hufvud-rörelse blickar bakom sig — mot östern
och dagen, som randas.
fasanhönan:
Du ser . . .
(Afsides:)
Rödt ljus!
Till Chantecler:
. . . min vinge är ett hjärta,
en öppen famn, ett skydd, ett näste åt din smärta,
där den kan gråta ut! Du ser. . .
(Afsides:)
Ren luften varm!
Till Chantecler:
. .. min vinge kysser dig. Ar vingens modersbarra
och dunigt famntag ljuft?
(Afsides:)
Af klarhet skogen fylles . . .
Till Chantecler:
Du ser iag älskar dig . . .
(Afsides:)
Nu ! Trädets stam förgylles !
Till Chantecler med ett nytt tonfall:
Chantecler, Chantecler, Chantecler! Du ser...
Drar med ett språng åt sidan hastigt
undan den skymmande vingen.
att utan dig
kan solen mycket väl gå upp, min vän !
chantecler i ett skri af outsäglig smärta:
Ve mig !
Sigrid L ids trömer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
