Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Rostand. En silhuett. Af Artur Möller. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rostand 607
ner splittrade motståndet med sina
värjstötar.
Frankrike hade fått sin man.
De invändningar, som från germanskt
håll restes mot verket, voro i riktiga
franska ögon snarare förtjänster. För detta
skönhetsdyrkande folk kan det inte ligga
någonting otroligt i att »bygga ett drama
på en näsa». Att vara Cyrano och vara
ful, det måtte väl kunna kallas tragiskt.
»Comment ne pas 1’aimer quand ön
l’é-coute? Comment 1’aimer quand ön le
re-garde? Hé bien! ön aimera son esprit
avec le visage d’un autre» (Filon).
Man har funnit det orimligt, att
Cyrano under femton långa år döljer sin
kärlek till Roxane, på grund af sitt löfte
till Christian. Javäl, och det är det
sublimt orimliga som är den högsta
ledstjärnan för Rostands diktning. LHonncur
fordrar, att man icke bryter ett löfte; med
rHonneur prutar man icke ens, då det
gäller två mänskors lycka. Bakom Cyrano
liksom bakom la Princesse lointaine står
den stolta och adliga öfvertygelsen, att det
bara är trofastheten mot det högsta, vore
det än en chimär, som kan kasta glans
öfver lifvet. I denna enda punkt:
föraktet för kompromissen, krafvet på helhet,
mötas de båda antipoderna, Ibsen och
Rostand.
Grand Dieux! ce n’est pas une cause,
que j’attaque ou que je défends —
-Ét ceci n’est pas autre chose,
que l’histoire d’un pauvre enfant.
I fall Rostand med dessa rader på
dedikationsbladet till VAiglon har velat
frisäga sig från att göra bonapartistisk
propaganda, är det verkligen till en viss
grad pour cause. Så som Örnungens saga
här är behandlad, manar den fram
Frankrikes största minne i den mest tändande
ton. Bakom hertigen af Reichstadts
spensliga, vacklande ynglingaskepnad med den
tunga pannan och de tunna händerna
skymtar hela tiden den lilla förfärliga
jättegestalten med de korsade armarna. Det
är i skuggan af den trekantiga hatten af
kastor, för hvilken kronor och diadem
sänktes i stoftet, som handlingen rullar
upp sig.
Till den historiske hertigen af
Reich-stadt — fåfäng, sorglös, nästan glömsk af
ÉDOUARD ROSTAND. TECKNING AF
FÉLIX VAIXOTTON (1898).
sitt franska fadersmål, snarare Marie
Louises son än Napoleons, har icke Rostand
brytt sig om att ta nämnvärd hänsyn.
»Qu’un vain paperassier cherclie, gratte, et sinforme;
méme quand il a tort. le poète a rasion.
Mes vers peuvent périr, mais, sur son horizon,
Wagram verra toujours monter ta blanche forme!
Dors! Ce n’est pas toujours la I.égende qui ment.
Un réve est moins trompeur, parfois, qu’un document.
Dors; tu fus ce Jeune homme et ce Fils, quoi
qu’on dise».
Eloesser finner pjesen långtråkig. Han
anser, att Rostands artistiska samvete
borde ha förbjudit honom att på detta sätt
slå på de patriotiska strängarna.
Ack ja, de tyskarna! »När jag super
är det rätt.» Hade nu bara också en
enda af deras många skrifvande friherrar i
sin makt att uppväcka de stora skuggorna,
så skulle kanske äfven Fredrik den store
än en gång ha lagt Europa för sina
fötter. — Ett är visst — VAiglons tredje
akt är icke bara en af de i fråga om
scenverkan och dramatisk stegring mest
välbéräknade i hela den dramatiska
litteraturen — den är samtidigt en af de
mest inspirerade, mest visionärt
blixtbe-lysande, törhända krönet af Edmond
Rostands produktion!
Eloesser finner honom så barock, den
forne grenadiären, som om natten stryker
af sitt österrikiska livré för att postera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
