Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Lyrik och epos. Af Anna Maria Roos. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6io
ANNA MARIA ROOS
Att emellertid på det hela taget tonen
i Gustaf Ullmans »Sångarbikt» är
sympatisk, fin och försynt, behöfver ju knappast
sägas.
Dogmatik på vers anses ju i allmänhet
som en tämligen torr föda, och om
dogmatiken för omväxlings skull är ateistisk,
— såsom när Carl Erik Forsslund
förkunnar för oss, att
det (alltet) är gud och utom det finns ingen gud,
men inom det har allt och alla del i gud,
— så blir den därigenom ur poetisk
synpunkt ingalunda mer njutbar. Det
finnes dock i dessa »Rymdsånger» en hel
del dikter, där skalden — utan att därur
draga några nyktra Häckelska
konklusioner — låtit inspirera sig af rymdens under
och skildrat dem med en verklig fantasiens
flykt och med den framställningens naivt
friska åskådlighet, som plägar känneteckna
Forsslunds bästa dikter.
Dessa kosmiska fantasier, där
stjärnornas sagor förtäljas, — där kometen och
fru Jord hålla konversationer och där en
enslig slocknande sol lågar upp till nytt
lif vid mötet och sammansmältningen med
en annan döende rymdens vandrare —
skulle man önska se sammanförda i ett
litet häfte för sig; de skulle, oafsedt sitt
poetiska värde, verkligen kunna tjäna som
den lättfattliga och lätt ihågkomna kurs i
populär astronomi, som författaren delvis
synes ha afsett dem till. — Apropå,
hvarför ge ej — i dessa billighetsupplagornas
tid — förläggarna ut små
tjugufemöres-häften med urval af en diktares verk?
Poesien är verkligen icke, såsom några
tyckas förmena, »ett öfverklassens
njutningsmedel»; tvärtom man träffar ofta den
största känslighet för versens tjusning just bland
dem som äro ur stånd att offra annat än
minimala summor för bokinköp. Funnes
det serier af små billiga häften, hvart och
ett innehållande ett urval af en diktares
verk, så skulle dessa säkerligen till god
del uttränga de i poetiskt hänseende oftast
mycket underhaltiga, i moraliskt hänseende
vanligen föga uppbyggliga »visor tryckta i
år», som för en så stor del af vårt lands
vershungrande ungdom utgöra den enda
poetiska födan. Och existerade det sådana
små häften med dikter af våra klassiska
diktare, skulle säkerligen ett flertal af den
mera vakna och intelligenta skolungdomen
förskaffa sig dem, allt eftersom de i
litteraturhistorien hunne till respektive
författare. På så sätt skulle måhända Sverige
upphöra att vara ett land, där de klassiska
dikterna, kanske mer än i något annat
land, ligga olästa och bortglömda. Ett
verk sådant som »Sveriges
National-littera-tur» — hur betydelsefullt det än må vara
— ersätter icke en serie sådana för alla
lätt tillgängliga små häften.
Af intresse är det att jämföra
Forsslunds glada, säkra och auktoritetstroende
ateism med den, som uttalar sig i ett par
af Walter Hulphers’ dikter. Den senares
ståndpunkt — sådan den uttalar sig i t. ex.
»Jag kan ej mera bedja» — har tydligen
nåtts genom inre kamp, och vi beröras
på ett helt annat sätt af dessa uttryck för
en sökande andes ensliga grubbel och
tankestrider än af en åskådning, hvilken
förefaller att i öfvervägande grad vara
resultatet af bokstudier. De flesta af Walter
Hulphers’ dikter äro emellertid
naturstämningar. Liksom på svenska
konstutställningar landskapskonsten vanligen är
synnerligen rikligt företrädd, så förekomma
ju också hos svenska lyrici
naturstämningarna i öfverväldigande flertal. Den
germanska kärleken till och innerliga
samhörighetskänslan med naturen är tydligen hos
svenskarna synnerligt starkt utpräglad. Men
om det är ganska vanligt att hos svenska
poeter finna vacker naturlyrik, är det dock
icke så alldeles vanligt att finna sådan
med en originell särprägel i uppfattning
och uttryckssätt. En sådan möter man
emellertid i Walter Hulphers’ skildringar
af »omarkens» dystra poesi, liksom man
öfverhufvud inför hans diktning gripes af
intresse för den ursprungliga och djupt
kännande skaldeindividualitet de röja.
Synnerligen vackra äro »Björken», »Vinterskog»
och »En visa om sången».
I de berättande dikterna finnas gripande
toner, såsom i »En konstnär» — där
diktaren dock ej synes ha mäktat
fullt få fram hvad han velat — och »En
sång om barnet», där far och mor sjunga
för sin slumrande lille son om det lif, som
bidar honom — far med vredgadt trots,
mor med en mildare, om ock föga
mindre sorgsen klang i rösten;
Mala, mala, barnet mitt,
nära med blod ur sitt hjärta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
