- Project Runeberg -  Ord och Bild / Nittonde årgången. 1910 /
614

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Lyrik och epos. Af Anna Maria Roos. Med 1 bild

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

6io

ANNA MARIA ROOS

smidiga, förslagna judeflicka, som i den
bibliska berättelsen är hjältinnan. Och
där finnes i »Drottning Vasti» partier
som äro kraftigt både kända och uttryckta.
Men utan tvifvel skulle den — såväl som
Absalom — ha vunnit betydligt, om den
fatt ligga några år och så omarbetats. Ty
att författarinnan har begåfning är
obestridligt. Flera af de mindre dikterna äro
utmärkta, och hon äger just den kraftiga
och pregnanta stil som gör en god
förtäl-jare. Öfverhufvud förefaller mig Amalia
Björck såsom en af de mest utprägladt
originella bland på senare år debuterande
lyrici.

Lännart Ribbings dikter erinra i
någon mån om vissa af A. T. Gellerstedts
små stämningsbilder; också Lännart Ribbing
utgår i regel från något sedt — vanligen
en landskapsbild — som skildras i helt få
ord, hvarpå den psykiska kontentan därur
utdrages: den dallrande ton, den
drömmande stämning, den grubblande tanke,
som ifrågavarande syn framlockar ur ett
stilla och inåtvändt sinne. Men om där
finnas vissa likheter emellan de båda nämnda
skalderna, så förefinnes en afgjord
skillnad i fråga om klarheten. Tjusningen i
Gellerstedts små utsökta dikter ligger i
icke ringa grad i deras klara
genomskinlighet; Lännart Ribbings dikter åter
vidlådas ofta af en viss tyngd, som tyder på
att författaren icke har lätt för formen.

Ännu för få år sedan plägade kritiken
med en särskild öm varsamhet behandla
hvarje alster af inhemsk dramatik: vi ägde
så föga däraf, ansåg man, att allt i den
vägen, t. o. m. om det ej vore så
synnerligen värdefullt, borde omhuldas. Att
visa en liknande ömhet gent emot den ännu
långt mer sparsamma epos-diktningen
anser man tydligen öfverflödigt, ty, för så
vidt jag vet, har Valdemar Lindholms
»Solsönernas saga» rönt blott föga
uppmärksamhet. En filolog har ägnat den
en bister kritik — naturligtvis! Filologerna
hysa i regel en djup misstro till
skaldernas syn på myterna. Och är någon —
som t. ex. Viktor Rydberg — på en gång
filolog och skald, så gör den senare
egenskapen äfven hans filologiska studier
ganska misstänkta. Likväl äro alla myter
ursprungligen diktade af skaldenaturer —

något som filologerna ofta glömma, — och
därför är det icke så omöjligt att en
diktare, när han söker rekonstruera de
sön-derbrustna fragmenten af en mytkrets,
genom intuition lyckas hitta rätt.

I hvad mån Valdemar Lindholms
lappländska epos öfverensstämmer med de
lappska myterna, saknar jag all kompetens att
bedöma. Men då han uttryckligen
förklarar att det icke varit hans afsikt att
återge dessa myter i den form de i
folktraditionen äga, så har han, synes det
mig, varit i sin fulla rätt att välja sitt ämne
utan att alltför mycket bekymra sig om
huruvida hans framställning i allo
öfverensstämmer med vetenskapsmännens syn på
ifrågavarande mytologi. Antagligen har
det för diktens poetiska verkan varit till
fördel att han behandlat sitt ämne fritt.
Det finnes i alla länders mytologiska
diktning känslo- och stämningsvärden som
blott äro antydda, blott på ett halft och
något tafatt sätt göra sig gällande: om en
nutida skald starkare framhäfver dessa
värden, som i folkdiktningen göra sig
förnimbara blott för den lyhörde, så är detta
både naturligt och poetiskt riktigt. Sålunda
bör man t. ex., synes det mig, ej ur
litterär synpunkt beklaga Macphersons
om-diktning af de gaeliska sångerna. Ty
säkerligen skulle aldrig Ossians sagovärld ha
utöfvat ett så mäktigt inflytande på
dåtidens diktare i snart sagdt alla
kulturländer, om ej det drömfyllda töcken, som
omgifver dess gestalter, blifvit än mer
fantastiskt, än mer suggestivt genom
Macphersons omdiktning, — hvilken vi ju kunna
finna något svulstig, men som tydligen
motsvarade tidens litterära kraf. Att det
ur vetenskaplig synpunkt varit högeligen
önskvärdt, att han också bevarat
uppteckningarna af de gaeliska ursägnerna, är ju
en sak för sig, och likaså att det ur etisk
synpunkt afgjordt varit mer tilltalande, om
han öppet vidgått att det var en
bearbetning han framlade. I den punkten brister
ju emellertid, såsom nämndt, icke förf.
till »Solsönernas saga». Han meddelar
också, ur hvilka källor han öst: dels
skrifter som utgifvits af Lapplandsforskare, dels
muntliga meddelanden till honom själf.

Det är en egendomlig och fängslande
mytkrets som möter oss i detta epos. Huru
vacker och gripande är icke t. ex. berät-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:51:05 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1910/0672.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free