- Project Runeberg -  Ord och Bild / Nittonde årgången. 1910 /
618

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Konstlitteratur - Af Carl R. af Ugglas

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

6i8

CARL R. af UGGLAS

arbetet ha inte heller i jämförlig mån
varit deras sak. Här står den finske
forskaren fullt originell och med ny syn.

Det har ibland från katolskt håll
klagats — bl. a. helt nyss i en
tidskriftsuppsats af den lärde Fritz Witte — att
det alltid blir något halft och ofullgånget i
resultatet, då en forskare utanför den
allena saliggörande kyrkans läger griper sig
an med katolsk kyrklig historia eller öfver
hufvudet taget med förhållanden, som
sammanhänga med den specifikt katolska
litteraturen. Icke så mycket därför att
bristen på gemensamhet i åskådningar och
begrepp skulle influera på det sympatiska
förståendet af dessa, men helt enkelt därför,
att den förtrogenhet med kyrkans
mång-förgrenade rit och hela öfverväldigande
litteraturskatt, som härvidlag är alldeles
nödvändig, icke skulle kunna förvärfvas annat
än af den som från sina tidigaste år och
genom helt på sitt ämne riktade studier
assimilerat hela detta ofantliga vetandes olika
grenar. Otvifvelaktigt ligger det något
berättigadt i denna klagovisa, man behöfver
bara ha stått framför en bibliotekshylla
med kyrkofädernas, kommentatorernas och
apologeternas folianter för att inse det, om
ock dess öfverdrifter ligga i öppen dag.
Jag vågar ej afgöra, om denna generella
anmärkning med någon rätt träffar Hirns
bok. För en vanlig dödlig tycks det
under alla omständigheter som om han sutte
inne med fullt en tillräcklig fond af litterärt
vetande. Och han har hvad minsann alla af
de klagande med all sin citatvirtuositet icke
besitta: en fint distinguerande och tränad
psykologisk skarpblick, så som man också
väntat den af författaren till »Konstens
ursprung», en omfattande humanistisk bildning
på olika den mänskliga kunskapens områden,
en lidelsefri och klar värderingsförmåga.
Särskildt hvad detta sistnämnda angår
märker man den sig tacksamt till minnes.
Faran ligger så nära till hands för den,
som står midt uppe i den medeltida
världsåskådningens och konstens studium att —
äfven om han är långt från konvertitens
ståndpunkt —- förlora det sunda förnuftets
fotfäste och få hjärnmekanismen anlupen
af all blom- och rökelsedoften. Den
medeltida romantiken tar en så lätt med hull
och hår och det har skrifvits så mycket
i dess anda som har en äcklig lukt af svulst
eller smaklös och skärande falsk naivitet.

Jag tror ej jag behöfver särskildt upplysa,
att förf:s sätt att se på sitt material och de
ofta egendomliga föreställningskomplex han
möter är ett rent objektivt, utan spår af
polemisk kritik eller satirisk öfverlägsenhet.
Men man har i hans sällskap den
angenäma känslan att färdas samman med en
man, som behåller hufvudet kallt och som,
själf höjd öfver sitt ämne, förstår att lugnt
skilja smått och stort, religiös äkthet och
krass, om ock estetiskt insockrad
vidskepelse.

Yrjö Hirn har alltså, synes det, många
af de bästa kvalifikationer för att bemästra
sitt ämne. Och de behöfvas säkert för att
detta ej skulle bli honom öfvermäktigt.
Ett utomstående anar knappt hur
motspänstigt det är att handskas med; men den
litteratur- eller konsthistoriske forskare, som
bara någon gång försökt ordna lapparna i
sina anteckningsmapper »Medeltida
ikonografi», »Symbolik» eller »Tradition och
legend» efter ett öfverskådligt
klassificeringssystem, han förstår det fullt ut. Här kommer
allt an på utgångspunktens bärkraft, själfva
ramens fasthet och elasticitet på en gäng:
den ledande synpunkten. Hirn har funnit
den i »det heliga skrinets» begrepp. Hvad
innebär då detta?

Det är svårt att med ett ord svara
härpå. Man skulle kunna svara, att det
innebär den fromma vördnadens kraf på sitt
föremåls okränkta helighet så att detta
föremål själft liksom folksagans skatt lägges
i förvar bakom sju bommar och sju lås:
skal slutes om skal däromkring, det ena af
mera underbar och mystisk materia än det
andra, och att nå in till kärnan är att
passera genom zon på zon af allt sällsammare
och öfversinnligare natur så som Dante
passerade himlarnes sfärer upp till den
Högstes tron. Kärnan, det är gudomen,
Kristus, eller rättare: undret själft,
religionens idé och quinta essentia. — Men denna
tydning är endast schematisk.

Gången af förf:s framställning är i
största korthet ungefär denna: Själfva det kristna
församlingshuset, kyrkan, hade allt från sitt
första framträdande karaktären af ett
gömmande hölje kring en dyrbarhet: den
sak-rosanta helgonkropp eller del at" en sådan,
kring hvilken byggnadens bågar liksom
förärande hvälfde sig. Kyrkan var ett
graf-hus, ännu ofvan jord bevarande
katakombernas dödsluft och de underjordiska guds-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:20 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1910/0676.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free