Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Konstlitteratur - Af Carl R. af Ugglas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONSTLITTERATUR 619
tjänsternas stämning af åminnelsemässa.
Denna heliga kropp —- ursprungligen en
obligatorisk del af kyrkans utrustning —
hvilade i kryptan under koret, omedelbart
under högaltaret, stundom, om det var fråga
blott om fragment, under själfva dess sten
eller i ett rikt siradt förvaringsrum strax
bakom detsamma, alltid emellertid i
närmaste gemenskap med den plats, kring
hvilken gudstjänstens alla viktigaste moment
koncentrerades. Denna mystiska
kombination : grafven — altaret är den
betydelsefulla utgångspunkten för spekulationens och
den fromma kontemplationens vidare
utbro-deringsarbete. Ty hvad är detta altare?
Det är det rum, där Kristus själf, den
personifierade gudomen, genom kraften af ett
ofattbart under hvar dag lider döden, då
transsubstantiationens stora ögonblick
inträder och brödet och vinet i den
celebrerande prästens händer förvandla sig i hans
sanna kött och blod, för att fira sin eviga
uppståndelse i de värdiga mottagarnes
själar. Och altaret, det är vidare den plats, där
denna den Högstes kropp hvilar, liksom de
heligas reliker hvila i sina skrin, i pyxidens
eller monstransens gyllene kar, bevakad och
hägnad från profana ingrepp af allehanda
fromma omsorger och skrupulösa
försiktighetsmått, alldeles så som den korsfäste en
gång hvilade i sin grift i örtagården eller
som det öfvernaturligt undfangna fostret
gömde sig och hvilade i Marias jungfruliga
kropp.
Och här knyts kedjan vidare och når
sin afslutande länk, med hvilken den
ringformigt löper hop i sig själf: grafven —
altaret — mässoffret — Kristus — Maria
— den lefvande grafven —- det är en
konstellation af sällsamt hopställda analogier,
som flyter ut i mystikens mest formlösa och
abstrakta spiritualism, en monstruös
begreppspyramid just af det slag hvarigenom
den själfförsjunkne extatikern vid sin
rosenkrans och den medeltida Sorbonne-professorn
vid sin skrifpulpet båda på sitt sätt som
aldrig annars fingo intryck af religionens
sublimitet och gränslösa djup. Och en
gång funnen vänder man och vrider denna
föreställningskomplex i det oändliga, ger den
nya betydelser, klyfver den i hårfina
beståndsdelar i sin oförtrutna jakt efter
fördolda subtiliteter, utsmyckar den, med ett
frosseri i pedanteri och schematiseringslusta,
som för en modern människa förefaller
nästan ofattbart, tills den, höljd i
uttolkarnas brokiga skrud af ord och distinktioner,
liknar en af dessa oformliga helgonbilder
i bretagniska eller italienska bykyrkor,
hvilka påhängts med så mycket kläder,
lull-lull och amuletter, att de egna
formerna alldeles försvinna därunder. Det är
särskildt inom marialogin efter
kodificeringen af dess dogmer under loppet af det
första årtusendet som detta öfver alla
logiska skrankor skenande fantasteri
kulminerar. Det finnes inga analogislut för
vågade, inga härledningar för långsökta att
man icke använder sig däraf för att kring
gudamoderns person samla alla idéer,
symboler, trossatser och historiska händelser.
I det första af bebådelse-ängelns
hälsningsord: Ave Maria finner man en vink
ofvan-efter af djupt teologisk innebörd: läst
baklänges ger det nämligen namnet på den
första kvinnan, genom hvilken synden och
döden kom i världen men hvars brott
skulle försonas af sonen till den nya Eva,
då han genom sin död besegrade döden
själf. Man finner ej uttryck nog hänförda
för att prisa det mysteriet, att jungfrun
födde sin egen skapare (i anslutning till
bibelspråket: »Genom honom är allt gjordt
som är gjordt» ansågo nämligen
högmedeltidens teologer Kristus som världens skapare),
och man använde alla upptänkliga
beteckningar ned till »visthusbod» och
»garderob» — den heliga Birgittas smakfulla
benämning — för att riktigt eftertryckligt
framhålla den moderliga kvedens egenskap
af omslutande förvaringsrum. — Hirn har
ägnat hela andra delen af sin bok till
behandlingen af marialogin. Utan tvifvel
med full rätt. Intet belyser bättre »det
heliga skrinets» symboliska metafor än en
skildring af henne, som — »lingnum vitæ
continens» så som det lästes på predellan
till ett af de nederländska altarskåpen på
sommarens Strängnäs-utställning — genom
sina af evangelieförfattarna tillagda
underbara egenskaper står midt emellan jord
och himmel, midt emellan sublimitet och
vidskepelse.
Det sätt, på hvilket denna framställning
nu är gjord, är höjdt öfver allt beröm.
Skildringen har en bredd och rör sig med en
mångfald af detaljer som lätt skulle verka
förryckande men som af förf. bemästras med
en rent förvånande säkerhet och stringens
i trådens följande. I fråga om klarhet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
