- Project Runeberg -  Ord och Bild / Nittonde årgången. 1910 /
621

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Konstlitteratur - Af August Hahr

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

KONSTLITTERATUR

621

Osvald Siren, Stadier i florentinsk
renässansskulptur och andra konsthistoriska ämnen. Stockholm,
Wahlström & Widstrand.

Det är i den italienska konsten
professor Osvald Sirén gjort sina lärospån. Jag
erinrar om hans lärda Lorenzo
Monaco-monografi, Giottostudier m. m. Äfven
föreliggande samling stadier och uppsatser för
oss åter hufvudsakligen till detta hans
centrala forskningsområde, hvilket han ej blott
ställvis synes grundligt genomträngt, utan
äfven lärt sig förstå och älska hvad dess
ledande estetiska principer angår. Det är
just detta senare som denna studiesamling
så tydligt lägger i dagen, om visserligen
äfven här goda stilkritiska undersökningar
ingalunda saknas. Men de gälla i ringa grad
svåråtkomliga sväfvande specialfrågor. För
dem som lefva långt fjärran från Italien och
sällan finna anledning att resa dit, är det
sannerligen en mycket kinkig sak att
kontrollerande följa författaren på hans spårjakt i
italienska kyrkor, kloster och muséer efter den
blide Lorenzo Monacos bilder eller att
bedöma värdet af hans distinktioner mellan
Giottos lärjungar och efterföljare. Det är
något som måste öfverlåtas åt de säkert
ej mångtaliga specialisterna på det tidigare
italienska måleriets fält. Desto
tacksammare är man. därför att finna honom till
ny behandling uppta en del allmänt
bekanta renässanskonstverk och söka framställa
dem i ett klarare estetiskt ljus eller betona
några nya synpunkter för deras
bedömande.

Efter de vackra inledningsorden om
fjortonhundratalets Florens, »la città dei fiori»,
där den nya dagen inbröt, går författaren
den första betydelsefulla
ungrenässansskulpturen direkt in på lifvet. I uppsatsen om
»Ghibertis första bronsportar» drar han upp
differensen mellan Andrea Pisano, mästaren
till baptisteriets tidigaste portar, och
Ghi-berti i dennes första större arbete. Denna
jämförande analys är utförd med stor
talang och visar, i huru hög grad Ghiberti
varit beroende af Andrea, särskildt i
afseende på den enskilda figuren och den mjuka
linierytmen, men också, huru han så
småningom löser sig från denne och förstår att
ge klar form åt det dramatiskt
sammanknutna. Knappt något kan vara mer
lockande än att följa denna mästarens
konstnärliga växt och utveckling, under studiet
af verkligheten och ej minst under studiet

af antiken. Men ej desto mindre blir hos
honom den gotiska stämningen dominerande.
»Han är», för att tala med författaren »den
sista af de gotiska linieprofeterna och når
sina högsta konstnärliga resultat, sina finaste
effekter, just emedan han har i blodet den
händöende gotikens känsla för linierytm » I
sin teckning af de förmodade Ghibertiska
madonnorna vill författaren just betona detta
drag. Det är i den stilkritiska uppsatsen
»Madonnor af Donatello och Ghiberti». Där
gör han bl. a. en, som det synes, både
grundlig och rättvis razzia bland de många
af Bode under Donatellos namn upptagna
madonnarelieferna. Flera betecknas af
Sirén t. o. m. som moderna imitationer. I
hvarje fall kan han visa, att de ej äro af
Donatello. Om han däremot lyckats i sitt
försök att tilldela Ghiberti några förut
obenämnda madonnor, är svårare att afgöra.
Mycket plausibel verkar likväl
bestämningen af den intagande halfstora
terrakotta-statyen i Victoria och Albert Museum i
London.

Bokens i anmälarens ögon intressantaste
uppslag ligger i undersökningen af
Ghibertis och Donatellos förhållande till
antiken. Såvidt jag vet, har Sirén här dragit
upp flera paralleller än andra
renässansforskare på denna punkt. Men nog ha
såväl Wilhelm Bode som Frida Schottmüller
och A. G. Meyer tagit fasta på särskildt
Donatellos påverkan från antika skulpturer
samt stensniderier (Cosimo Medicis
kameer).

Sirén går emellertid längre och finner
t. ex. konstnärens berömda »Bronsdavid»
gifvet stå i antikens tecken samt hänvisar
till Vatikanens förr under namnet
»Antino-us di Belvedere» bekanta Hermes-staty
och med denna besläktade, t. ex. Hermes
från Andros i Pal. Vecchio i Florens eller
andra dylika ur den Praxiteliska kretsen.
»Det måste i alla händelser», säger han,
»vara en staty ur samma typologiska grupp,
som den store renässansskulptören haft i
tankarna.» Men hvarför måste det vara
en Hermes? Det är dock en väsentlig
skillnad mellan denne fullvuxne gudayngling
och den jämförelsevis späda och
outvecklade ynglingagestalt, som uppenbarar sig i
Donatellos herdegosse. Den närmast
tillhands varande olympiske ynglingen är väl
Eros, sådan han tog gestalt under
Praxiteles’ mejsel och sedan vandrade ut i den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:41 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1910/0679.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free