Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Jul. Af Erik Brate. Med 4 bilder af Gunnar Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
erik bråte
626
vintern, midvinterblotet, som måste
motsvara jul, och en för sommaren.
I Hakon godes saga skildrar Snorre,
hur det gick till vid en dylik offerfest:
»Det var forn sed, när blot skulle vara,
att alla bönder skulle komma dit, där
templet var, och skaffa dit sitt
matförråd, som de skulle hafva, medan
gästabudet pågick. Vid gästabudet skulle
alla hafva öl; där slaktades ock allehanda
småboskap, äfvensom hästar. Med
blodet af dem, hvilket kallades offerblod,
skulle man rödfärga gudarnes altaren
och templets väggar utan och innan,
äfvensom stänka på männen, men
köttet skulle man koka till undfägnad. Eldar
skulle vara midt på golfvet i templet
och kittlar öfver; man skulle bära
dryckeshorn kring eldarne, men den som
gjorde gästabudet och var höfding, han
skulle signa hornet och all offermaten,
först Odens horn — detta skulle man
dricka till seger och makt för sin
konung — men sedan Njords horn och
Frejs horn till god årsväxt och frid.
Många brukade därefter dricka Brages
horn, männen drucko ock horn för sina
fränder, som hade blifvit höglagda, och
dessa kallades minnen.»
Hvart nionde år firades offerfesten
med större högtidlighet, och den tyske
historieskrifvaren Thietmar af
Merseburg († 1019) berättar, hur det då
tillgick vid danskarnes hufvudtempel Lejre
nära Roskilde. »Hvart nionde år i
januari månad efter den tid, då vi fira
Herrens gudoms uppenbarelse
(Theopha-nia) komma alla tillsammans och offra
åt sina gudar 99 människor och lika
många hästar jämte hundar och tuppar,
de sistnämnda i stället för hökar i det
de, såsom jag förut har sagt, anse, att
dessa skola tjäna dem gentemot de
underjordiske och hos dem försona
begångna brott.» Den stora offerfesten
hvart nionde år i Uppsala skildrar Adam
af Bremen på 1070-talet: »Af allt
lefvande, som är hankön, offras nio
stycken, genom hvilkas blod gudarne bruka
blidkas, men kropparne upphängas i
den lund, som är templet närmast. Denna
lund är nämligen helig för hedningarne,
så att dess särskilda träd tros
gudomliga af de offrades död och lefrade
blod. Där hänga äfven hundar och
hästar tillika med människor, af hvars
kroppar, upphängda om hvarandra, en
kristen sagt mig, att han sett 72. För
öfrigt äro sångerna som bruka förekomma
i detta offers ritual, mångfaldiga och
skamliga och därför bäst att förtiga.»
I samma Hakon godes saga
meddelas en ytterst viktig tidsuppgift från
åren 940—950. Om Hakon gode säges,
att han insatte i lagen att börja
julfiran-det vid den tid som de kristna, men
förut hade julens firande börjat hokunatt,
det var midvinternatt, och jul hållits
tre nätter, d. v. s. tre dagar; "dag’
uttryckes i de nordiska fornspråken ofta
med ordet natt, liksom ’år’ med vinter.
En tydning af detta egendomliga ord
hokunatt, som jag funnit under mitt
sysslande med dessa ting, gifver skäl
för denna flyttning af julen och
bekräftar därmed både uppgiftens sanning och
julens firande under hednisk tid, hvilka
båda varit på senare tiden betviflade.
Vid hvilken tid på året Jesus
verkligen blifvit född, vet man icke, och
snarast kan man påstå, att han icke
blifvit född den 25 dec., emedan denna
årstid är den egentliga regntiden i
Palestina, då säkerligen inga herdar vaktade
sin hjord. Kyrkan var alltså hänvisad
till slutsatser vid valet af dag för att
fira denna grundläggande tilldragelse.
Genom en skarpsinnig beräkning af
tiden mellan Jesu dop och död hade man
kommit att förlägga Jesu dop till 6 jan.,
trettondagen, och då enligt den
ursprungliga texten Luk. 3: 22 rösten från him-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
