Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Jul. Af Erik Brate. Med 4 bilder af Gunnar Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JUL
631
blef öfverseende, allt andades frid, frihet
och nöje, öfverallt såg man dryckeslag
och dukade bord, de rika frossade i
yppighet, men äfven i de fattigas
boningar dukades upp det bästa, huset
förmådde, gifmildhet blef allmän dygd,
till och med den, som hela året sparat
styfver för styfver, blef nu på en gång
slösaktig, äfven den fattigaste tiggare
kunde äta sig mätt af de kostligaste
rätter, skänker utdelades och guld flöt
i strömmar, särskildt lärarne gladde sig
åt denna fest som såningsmannen åt
skörden, ty nu fingo de plocka de
gyllene frukterna af sin möda, i det
tacksamma lärjungar nedlade gåfvor vid
lärostolens fot; kejsaren själf gick tidigt på
morgonen in i sin skattkammare för att
välja gåfvor åt sina underordnade, på
aftonen före festen dref allmänheten kring
på gatorna under sång, språng och
allehanda spratt, trängde in i verkstäderna
och gjorde narr af dem därinne, som ej
fingo bli onda däröfver, klappade på
dörrarne och hindrade folk att sofva.
Huru många drag har icke denna
festskildring gemensamma med vår jul,
såsom den firas eller firats, både i fråga
om stämningen och de särskilda
fröjdeyttringarna, och det är just Bilfingers
mening, att många af julsederna återgå
på de romerska nyårsbruken, hvilken
mening äfven Feilberg biträder. Det
är gifvet, att en dylik uppsluppenhet
måste slå lifligt an på de barbarer, som
fingo skåda densamma, och det finnes i
själfva verket ett direkt vittnesbörd därom.
Den hel. Bonifatius, Tysklands apostel,
skref år 742 till påfven och beklagade
sig, att åtskilliga alemanner, bajrare och
franker störde hans
kristendomsförkunnelse genom allehanda upptåg, som de
vid besök i Rom lärt sig vid nyårsfesten,
och meddelade, att de anklagade till sin
ursäkt anförde, att dylikt väl icke kunde
vara orätt, då det finge försiggå i Rom
under själfva påfvens ögon; påfven
svarade, att han tyvärr icke kunde stäfja
ofoget men att det för honom vore lika
misshagligt som för Bonifatius.
Att de romerska nyårsbruken
öfvergingo till julen, berodde delvis därpå, att
de kristna räknade årets början från 25
dec., Kristi födelses dag. För oss ter
det sig som en stor olägenhet att räkna
året från jul och icke låta det börja
med jämn månad, men för medeltidens
människor betydde sådant mindre, då
de gemenligen icke daterade som vi utan
angåfvo dagens afstånd från närmaste
hälgdag. När almanackor på 1600-talet
blefvo allmänt brukliga, upphörde ock
julen att betraktas som nyårsdag.
Från de romerska nyårsbruken kunna
alltså de flesta julseder härledas, några
hafva ju senare tillkommit, och ett och
annat är troligen af ännu äldre datum,
hvilket Bilfinger bestrider men Feilberg
synes mig hafva gjort troligt.
Den julsed, som för oss är julens
förnämsta särmärke, den af ljus och
grannlåt smyckade julgranen, är emellertid af
gamla sedvänjor den allra yngsta, liksom
för geologien Kordiljerernas skyhöga
kedja och Centralasiens himlastormande
klippmassiv äro ungdomar i jämförelse
med Böhmerwalds låga åsar; hvad som
faller mest i ögonen har ännu ej hunnit
afnötas af tidens tand. Julgranen
omtalas först i Strassburg 1605, där en
obekant författare antecknat, att man
där vid julen uppställer granar i rummen
och hänger på dem mångfärgade
pappersrosor, äpplen, kakor, glitter o. s. v.,
och nästa underrättelse är likaledes från
Strassburg 1646. Från Vogesernas
skogar torde alltså de första julgranarna
vara hämtade, men de saknade då ännu
ljus; den prydnaden är frukt af den senare
utvecklingen och har tryggat deras
segertåg genom världen. I Danmark infördes
julgranen hos tyskfödda familjer i första
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
