Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Julskymning. Af Maria Jouvin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
642
fianskilarna i skaftstöilarna lyste grant
mot det svarta byxklädet.
— Ja, Germund, sade pastorn och
stack fötterna under fårfällen i släden,
— vi ha fått julväder.
— Ja, pastorn.
Prästen ref sig litet i den stubbklippta
mustaschen och stirrade rätt fram
mellan stutens horn.
— Ja — hmr — man får vara nöjd,
sade han alldeles frånvarande, svarande
någon frågare inom sig. — Man —
får — vara — hmr — nöjd ja —
Han slog ett tag med basttömmen
öfver ryggen på stuten, som säfligt
satte i väg ner mot landsvägen. Vid en
krök af vägen försvunno de bakom de
af snöplogen uppkastade snövallarna.
Germund gick utanför gårdshäcken
att spana efter dem. Hans ansikte såg
ut att kunna dölja en hemlighet.
Men inne i köket stod Anna
Eskilson, blygrå i ansiktet, framför dottern;
det dröjde en god stund innan hon
kunde tala.
— Och — och — och — hufvudet
nickade och virrade vid hvarje ord.
Kärlen slängdes på bordet så de
hoppade; det skulle dukas till middag.
— Och — och — Det här skäms du
inte för — Våran beskeliga pastor —
Det här hade jag inte trott om dig,
Justina — A du för go måntro — Kräk — !
Justina stod med ögonen mot golfvet,
ansiktet var orörligt, men läpparna
darrade litet.
— Hvad skall jag med pastorn, när
jag är fäst vid en annan.
Mor Eskilson for omkring som en
snurra, slog i skåpdörrarna, smällde i
porslinet. Grytringarna dansade i spisen.
— Fäst och fäst, darrade rösten.
— Hvem skulle vara fäst? Icke är det
du? Att kasta bort ett sådant anbud.
Har du råd till det? Det lär inte bli
fler —
Alla voro tysta. Justina rörde sig
som om hon haft bly under fötterna.
Efter detta oväder, som förvandlade
hela söndagen, hela huset, hela den
föregående tiden, föll en lamhet öfver
sinnena. —- Justina lyfte ögonen.
Genom fönstret såg hon Germunds mössa
öfver häcken. Hon log frånvarande
och inåtvändt. Modern blef skiffergrå i
ansiktet, då hon följde blicken. Men
hon trodde icke på det omöjliga.–
Det trygga lifvet i väl förstående var
brutet mellan Anna Eskilson och hennes
äldsta dotter. All tilltro till Justinas
förmåga var borta. Hur bra hon än
skötte sig — alltid hördes ett doft knot.
Modern tilltalade henne aldrig annat än det
nödvändigaste. Och Justina lämnades
nu aldrig ensam, alltid fanns det någon
till hands att »skugga» henne. -—
Germund kunde hon efter denna stund
omöjligt komma åt att träffa i enrum.
Med ett och annat opåaktadt ögonkast
tydde de ensamhetens gåtor för
hvarandra.
Julskymningen kröp dyster genom
de tunga skogarna, med svarta fällar i
granhulten och med långa skuggor
genom den annars ljusa ochskugglösa dalen.
Och snön föll och föll. Tallkronorna
riste för nordanvinden puderfina moln af
snö, och i yrdraget lade sig drifvor i
mjukt afrundade, långsträckta vågor
längs med gärdesrenarna.
På julkvällen fann Justina ändtligen
ett tillfälle att obemärkt smyga undan
moderns misstänksamma ögon, just då denna
var sysselsatt med att rädda grisryggen
från att brännas upp.
Justina sprang hastigt bakgången
bakom granhäcken ned till ladugården.
Det var vid mjölkdags. Ett
välkomnande mu-u mötte henne, då hon stod
i dörren under hafreaxkärfven. Den
varmsöta kreaturslukten slog emot hen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
