- Project Runeberg -  Ord och Bild / Nittonde årgången. 1910 /
643

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Julskymning. Af Maria Jouvin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

julskymning

643

ne. Hon drog ett befrielsens andedrag
och drog igen och krokade dörren efter
efter sig.

När hon blifvit van vid mörkret,
såg hon inne i svärtan blanka ögon,
som sökte henne. Idisslandet där inne
i båsen lät så jämnt och tryggt. Hon
lyddes, men hörde blott hur hackelse
maldes mellan starka tänder.

Hon spratt till —

Ett blixlikt ljusglinder linjerade alla
springorna i väggen till foderrummet
med fosforblått sken. Ännu en gång —
Ett blåhvitt kornblixtljus smälte fram ur
kolmörkret.

Med ett språng var Justina där
borta och på andra sidan plankdörren och
gled mjuk som en ödla in i höet.

En stund gick förbi — En
halftimme. —

Det knarrade i selkammardörren;
någon smög försiktigt genom stallet
och in i ladugården. —

Bredvid skälikon satt Justina på
mjölkpallen med pannan tryckt mot kons
länd och med stäfvan i knäet. På
golfvet stod stallyktan och lyste ljus i en
cirkel rundt i halmen och på
spindel-väfvarna i taket. Vid sidan stod en
kopparcylinder full med spenvarm mjölk,
hvars tusende små skumpärlor brusto
med ett lågt, knittrande ljud, allt efter som
skummet lade sig.

Ett stycke ifrån stod Germund med
händerna i byxfickorna och med blicken
i lyktdankens ljuskärna. I samma stund
som selkammardörren knarrade, drog
han sig kvickt och ljudlöst in i
helmörkret på andra sidan foderbordet.
Men han hade ej varit tillräckligt kvick
för att ej bli sedd. Och i samma
stund stod också Anna Eskilson
bredvid Justina.

Hennes hand var på dotterns axel i
ett tungt grepp, ögonen foro omkring,

och läpparna rörde sig som om hon
tuggat.

Nu grep hon henne stadigt också
kring armen och ryckte upp henne från
pallen.

— Du vågar trotsa mig —
Eländiga — Är det jag som skall lyda dig
eller du mig — ? Slinka!

Justina sökte rycka sig lös, men hennes
arm satt fast som omgjuten af en
järn-krampa. Innan hon själf visste hur
det gått till, var hon som en vante
inslängd i fårkätten, och trärigeln sköts
för –

— Tredska — njut nu en god julhelg.

Modern tog mjölkcylindern, släckte

lyktan, gick sin väg och stängde dörren.
Justina hörde hur hon vred igen låset
med dubbla slag och tog ur nyckeln.

Hur länge hade hon setat här? Hur
länge hade hon slumrat ? Hon vaknade
vid att kylan stack.

Hon satt på en gammal torr löfruska
i fårkätten, som legat där sedan de sista
fåren slaktades. Hon satt med knäna
uppdragna mot bröstet och pannan stödd
mot knäskålarna och med armarna
omslingrade om benen. —

Hon lyssnade — —

Skuggan af tvä svarta fåglar går i
ilflykt öfver snön mot skogen, hon ser
det genom den af damm ludna rutan i
väggen. — —

Hon skälfver af kyla och förbittring.
Allt det solröda i hennes annars friska
ansikte skiftar i mässinggult, läpparna
äro blå, som på en död; skuggorna
under ögonen hotfullt violetta af
trötthet och af kyla. Månskensglansen, som
här och där genom springorna drar ett
fint, pudradt, dammliknande stoft,
kommer henne att kvida af köld. Och hon
kan vara i stånd till hvad som helst.
I selkammarn finnas många starka kro-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:51:05 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1910/0705.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free