Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Julskymning. Af Maria Jouvin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
julskymning
645
nedsteg till en öfvergifven grufbotten,
om somrarna täckt af en svart
regnvattensjö, nu isbelagd och snötäckt. I
iskanten mynnade en stollgång. Härinne
sjönk Justina skälfvande på en bädd af
hö, och Germund bredde några fårfällar
öfver henne.
När Anna kom in i köket var
julbordet dukadt. Husbonden satt i styfva,
svarta vadmalskläder öfverst vid bordet.
Fem ljus i tennstakar stodo tända vid
den andra kortänden. Ett bruk sedan
de fem barnen utvandrat till Amerika.
Man tände alltid hvarje julkväll ett ljus
för hvar och en af de bortavarande, för
att ha minnet riktigt lefvande inför sina
ögon denna högtidernas högtidskväll.
Fyllda fat buros på bordet. Luften
var fylld af stek och grötångor.
Humleölet satte skum i bondens svarta skägg;
man åt under tystnad. Och det föll
ingen in att fråga efter Justina, då
modern syntes oberörd af hennes frånvaro.
När man omsider slutat gjordes bordet
i ordning och julevangeliet lades
uppslaget framför husfadern.
Då reste sonen sig, gick bort och
tände ännu ett ljus och satte framför
Justinas tomma plats.
Modern lyfte handen för att släcka
lågan, men då hörde hon orden: Och
det begaf sig i de dagarna, att från
kejsar Augustus utgick ett påbud–-,
och hon reste sig och gick ut.
1 det askblåa skumrask, som den
molnhöljda månen drog genom dalen,
rörde sig en liten brinnande låga.
Anna Eskilson smög fram med en
brinnande kådsticka i hand och lyste i de
upptrampade spåren öfver lingärdet. Små
torra fläktar yrde upp kornsnön, som i
ett tunt lager täckte skaren och sopade
den i hennes spår. Snön började yra
som damm, utan att man egentligen kun-
de säga hvarifrån vinden kom, och hon
fick med förklädet skydda lågan. I
hörnet af gärdet stod en ensam ek, hvars
torra löf riste för vinden som skrynkligt
papper.
Gumman stannade och stödde sig mot
det stängda ledet. Hon syntes trött och
sammansjunken. När hon skulle lyfta
på störarna, tappade hon kådstickan i
snön. Den slocknade.
Hon gick igenom hasselgången, där
tvenne träd knarrande skafde mot
hvarann i draget. Hon hörde bäckens
döfva kluckande djupt under snötäcket,
bäcken som aldrig frös på djupet. Men
nu klingade den mer och mer aflägset.
Trängde kylan alltså ändå ner i djupet,
trots den varma ådern? Ja, det var
en förfärlig kyla. När man steg på
nedblåsta grenar, knäcktes de som glas.
Hon stannade andfådd och såg upp
mot stjärnorna, som voro så små och
flämtande. Ja, nu lågo alla i sina varma
sängar och sofvo med ena örat öppet
för första otteringningen. Hvar — hvar —
— ? Hvar fanns hon?
Hon stannade åter och strök en grå
test in under halsduken. Uppe på
gården var det tystnad, här i skogen många
växlande ljud. Hon såg sig skyggt
omkring. Allting skrämde henne sedan den
stunden hon ej funnit Justina i
ladugården och hon med bäfvan hade sökt
henne i hvarje vinkel och vrå uthusen rundt.
Spåren drogo henne djupare in i
skogen, hon kände för sig med handen
då hennes svaga ögon ej skilde dem i
nattmörkret. De drogo henne in på den
vindlande stigen mot grufvans botten,
och rädd hasade hon sig utför på
sviktande knän.
Ett svagt, rödt sken blodade
gruf-sjöns snötäcke. En riseld var upptänd
alldeles vid ingången i berget;
flämtande släpade hon sig utmattad fram. På
en bädd af fällar sutto Justina och Ger-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
