Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Julskymning. Af Maria Jouvin - Vi, smärtornas förtrogna. Af Amalia Björck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
646
amalia björck
mund och värmde sina händer vid elden.
De sågo på gumman som på en vålnad.
Men Justinas blick mötte moderns som
ett blottadt, kallt järn, och modern
ryggade för blickens kalla hot. Ett
ögonblick — blixten af en sekund — skar
någonting förfärligt genom hennes
hjärta. Men myndigheten grep henne åter,
och fastän hon vandrat långt på ålderns
och trötthetens gråa stig flammade hon
åter upp. Skulle hon inte längre ha makt
med sitt eget barn?
— Hur långt vill du drifva det,
Justina? Nu kan det vara nog, tycker
jag. — Nu kommer du med mig —
Justina flög upp och grep Germunds
hand.
— Ja, nu kan det vara 110g. Och
förfölj mig inte längre. Jag går inte
med någon annan än med honom
Sparkande undan elden drog hon
Germund med sig ut ur stallgången.
Modern ryggade åter för det kalla,
stillastående hotet i hennes blick.
— Om I än nu bad mig med goda
ord och med goda löften för oss båda,
så kom jag ej. Och aldrig mer kommer
jag tillbaka.
Hon drog Germund med sig, strök
tätt förbi modern med blicken som ett
hvasst stål sänkt i den gamlas blinkande,
tåriga ögon. Hand i hand stego de så
upp för den slingrande stigen i berget.
Modern såg dem försvinna i dimma
och snö.
Sammansjunken, slö, förintad,
släpade hon sig efter dem genom den
fallande snön, som skymde bort stigen för
henne. I den genomträngande och
skarpa luften hörde hon en aflägsen, dof
klockringning stötvis framburen af
vindstötarna. Men ännu var det timmar till
gryningen.
VI, S/nÄRTORNAS FÖRTROGNA
AF AMALIA BJÖRCK
Vi, smärtornas förtrogna, få aldrig riktig ro.
Hur skygga vi läppjade lyckan och höllo dess kalk med en darrhändt tro!
Men ville vi göra oss glada och njuta lugn i vårt bo,
kom strax det svarta lidandet och klöste med sin klo.
Vi, smärtornas förtrogna, vi äro Herranom kära.
Den Herren älskar agar han, det fingo vi dagligen lära.
Han leder oss alla efter sitt råd och tager oss upp till ära,
och större härlighet ämnar han, dess tyngre bördor vi bära.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
