Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Ernst Josephsons barndom och hem. Af Karl Wåhlin. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
310 karl wåhlin.
ända ut till vida hafvet och långt ut på
detta, där intet land längre kunde skönjas.
Det blef vinter, snön föll tätt
utanför och hopade sig på fönsterblecken.
Stora syster Gelly fattade då lille Ernst
vid handen och bjöd honom på en
vandring till österlanden, som
representerades af förmakets präktiga schaggmatta
med bård af rosor, tulpaner och
jasminer och med en ridande, turbanprydd
turk i midtfältet. Syskonen vandrade
betagna af och an i denna lustgård,
drömmande om mörkblå himmel och
sjungande svanar öfver sina hufvuden.
Gelly var prinsessa, och Ernst bar
dragen sabel i handen. Hur skulle han
kunna annat än drabba samman med
den afskyvärde ryttaren, som tydligen
kom i afsikt att röfva bort prinsessan?
Den hetlefrade bataljen bekom den fina
mattan illa, och Ernsts tårar föllo snart
som dagg på lustgårdens blommor. Den
moderliga myndigheten hade
eftertryckligt stäfjat det unga blodets vilda svall.
Så kom den tiden då Ernst skulle
lära sig läsa. Hans ögon fingo följa
moderns pekpinne i A.B.C.-boken till
dess blodet steg honom åt hufvudet och
alla bokstäfverna dansade omkring i ett
obegripligt virrvarr. Men fast Ernst i
sin vedermöda begick en massa fel, fanns
det en tupp som rätt hvad det var värpte
en hög namnam åt honom. Ernst höll
till godo men tyckte att tuppen begrep
bra litet, då han kunnat låta lura sig af
att Ernst en och annan gång af misstag
svarat rätt.
Andå sämre gick det med räkningen.
Han får själf berätta.
Jag tog min griffeltafla och ritade en nolla.
Så ritades en etta, men så på tvären dragen,
att den min nolla delade och skar tvärs öfver
magen.
Sen drog jag tvänne ettor så med min
griffelsten,
att det inunder nollan såg ut som ett par ben.
Den erfarenhet Ernst inhöstade af
detta sitt tidigaste konstnärliga försök
var »sorg och tråk» — liksom mången
gång sedan.
När Ernst var åtta år, dog farmor.
Han hade varit hennes lille vän. Han
hade ofta satt sig på en pall vid
hennes fötter och betraktat de milda
dragen. Han hade fått göra henne små
tjänster och hört henne berätta om sin
egen barndomstid.
Kan ej hennes blickar glömma,
skalkar kunde där sig gömma,
fast de tindrade så ömma.
Hvad jag sörjde när hon dog!
Än i dag på hennes mull
hör jag gamla klockans kläppar,
teköksvattnets sus och knäppar,
sagans ljud från hennes läppar,
ser det bruna ögats gull.
Men han hade kvar en vän i Lina,
familjens tjänarinna, Hon läste vid
kvällsbrasan för Gelly, Walfrida, Hilma och
Ernst ur Andersens sagor och tog
därmed deras hjärtan. De fingo höra om
Herdinnan och sotaren, om Prinsessan
på ärten, om Skuggan, om Det gamla
huset, om Den ståndaktige tennsoldaten,
om Svinaherden och om den elake
gossen, som en gång hade skjutit deras
pappa och mamma rakt i hjärtat. Det
var mycket märkvärdiga saker de fingo
höra.
Ernst skulle nu börja gå i den
judiska gosskolan. Med en fantasifull naturs
förskräckelse för det obekanta vandrade
han en kulen och bister eftermiddag för
första gången dit med skallrande tänder,
ledd vid handen af sin fader, och fick
gubben Hallander till lärare. Om
honom heter det:
Bakom hans rygg fanns, hur än han stod vänd,
någon som grina och plira,
men åt det håll, dit hans öga for,
där var nog fliten stor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
