- Project Runeberg -  Ord och Bild / Nittonde årgången. 1910 /
652

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Ernst Josephsons barndom och hem. Af Karl Wåhlin. Med 5 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

652

karl wåhlin.

hjälpkällor för några af oss. Många glada
stunder tillbringades om aftnarna, medan han
ännu lefde, vid pianot. Han spelade själf en
god violin och hade en ganska vacker röst.
Hur många gånger har jag ej accompagnerat
honom till sång! Mozart och Haydn voro
hans älsklingar: detta har jag tagit i arf —
och huru många kunna påstå att de ärft
mera?

Den tvistefråga, om hvilken sonen
talar, var af religiös art. Af innerlig
öfvertygelse hade Jakob redan under
uppväxtåren omfattat den kristna
lifs-åskådningen, och 1841 öfvergick han
offentligen genom dopet till
kristendomen, hvarvid han antog namnet Axel.
De strider, som hans önskningar i detta
hänseende tidigare synas ha framkallat,
voro då länge sedan bilagda. Hans
biograf berättar, att hans gamla moder
tog hans öfvergång med den största
tolerans och att det under hela hans lif
rådde det bästa och innerligaste
förhållande dem emellan, liksom mellan
honom och hans syskon och öfriga
judiska anförvandter. Vid moderns frånfälle
skref Jakob Axel till sin broder Ludvig:
»Sä är hon då gången och undangömd
i jorden den älskade gamla, hvars
kärlek gjort oss alla rika och kring hvilken
vi alla som trogna barn och syskon så
ofta samlats.»*

Den äldste sonen, Semmy, gifte sig
1841 med Gustafva Jacobsson, född 1819,
hvars föräldrar voro den från Karlsruhe
inflyttade fabrikören Abraham Jacobsson
och Regina v. Halle, af dansk familj.
I detta äktenskap föddes döttrarna Gelly,
Walfrida och Hilma samt den 16 april
1851 sonen Ernst Abraham.
Föräldrarna bodde då i n:r 12 Stora Nygatan
men flyttade när Ernst var två år
gammal till den ofvannämnda bostaden vid
Skeppsbron.

Äfven i detta hem var musiken en

* N. P. Ödmann: Ur en svensk
tonsättares lif. Stockholm I885.

kär gäst. Ernst var mottaglig för dess
intryck och bar från hemmet sången på
sina läppar under alla lifvets öden och
tilldragelser ända till dödsbädden.

När han var tio är gammal, dog
hans fader. Om det minne han
bevarade af honom får man en föreställning
genom några rader ur ett af hans bref
från 1873, där det heter, på tal om en herr
N., med hvilken han sammanträffat:
»Mannen tycks vara en stilla och
trohjärtad man, som talar med förstånd och
menar hvad han säger. Han påminde
mig något om min fader.» Många år
senare, i Rom och i Paris,
framskymtade tanken på sambandet med fadern
i vemodiga strofer, sådana som denna:

Han lefde och drömde och gladdes som jag,
som jag hade sorger och kvida,
som han skall jag sänkas i jorden en dag
och blifva till stoft vid hans sida.

Att Ernst länge och djupt kände den
förlust för hela lifvet, som han lidit
genom faderns tidiga bortgång, framgår af
följande rader ur ett bref från
Amsterdam 1876, riktadt till en ung släkting i
Stockholm:

Båda hafva vi haft den olyckan att allt
för tidigt mista vår fader, och mycket gifves
som en moder, om än så förträfflig, omöjligen
kan betänka och öfverskåda. Svårast är det
när ynglingen går ut bland främmande
människor och kommer in i en verksamhet, då
moderns råd och insikter endast kunna tjäna
till hälften, då de icke kunna stödas på
praktisk erfarenhet. Man står öfverlämnad åt sig
själf, att så godt man kan bilda sig till man.
Den faderlöse lär sig visserligen att handla på
egen hand och följer ofta energiskt ett mål,
som han satt sig fore, inen under vägen dit
bildar sig en massa egenheter och småfel, som
kunna blifva stora nog med tiden men som
under en faders ledning helt lätt och naturligt
i tid blifvit röjda ur vägen, om icke döden varit.
Huru många gånger har jag icke fått plikta
för dessa fel, som bildat sig så småningom
och bringat mig i förlägenhet och bedröfvelse
och kommit mig att allt djupare sakna min
hänsofne vän. Jag tror, att det bästa medel

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:51:05 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1910/0714.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free