Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Stockholms musiklif. Höstsäsongen 1910. Af Andreas Hallén. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6s8 andreas hallén
HERR KIRSCHNER OCH FRU
HESSE-LILIENBERG SOM ROMEO OCH JULIA.
Den 2 november blef man färdig med
säsongens första novitet, musikdramat» Izeyln
af Eugene ♂Albert till libretto af Rudolf
Lothar. Denna libretto är en bearbetning
af ett för Sarah Bernhardt diktadt drama
af Armand Silvestre och Eugène Morand.
Handlingen är förlagd till det gamla
underlandet Indien och tilldrager sig omkring
600 år före vår tidräkning. Izeyl är en
skön hetär, omsvärmad af några lättsinniga
tenorsjungande prinsar; men hennes ögon
falla på själfve den unge kungen, som
emellertid blir hastigt omvänd af eremiten
Yogi (Yoga betyder askes), och drager sig
med denne tillbaka från världen till
ödemarken. Här uppsökes han af den sköna
hetären, som, uppträdande i mycket lätt
dräkt och förföriska ställningar, lockar
honom till sinnlig lusta, liksom Salome
Jochanaan. Men den unge ofördärfvade
fursten är, liksom Jochanaan, ståndaktig
och alldeles icke mottaglig för erotiska
förförelser, hvilket så imponerar på Izeyl,
att hon i en handvändning blir omvänd
och botfärdig återvänder till sitt hem.
Då en af hennes förra älskare, prins
Scin-dya, som pyntat hennes bostad och vill
välkomna henne med en festmåltid, blir
alltför efterhängsen och t. o. m. vill
bruka våld, så drager hon dolken ur hans
bälte och gifver honom ett dödande stick.
Härför blir hon på befallning af den
mördades moder öfverantvardad i bödelns
händer, hvilken låter henne undergå en
pinsam tortyr, som lyckligtvis åskådaren ej
blir vittne till, och slutligen kommer
hennes ödemarksfurste, och hon får dö en riktig
»Liebestod» i hans armar. Därefter
be-grafves hon, och man får skåda och höra
från himlens höjd några »houris», hvilka
sjunga ett slags välsignelsehymn, allt i den
gamla operastilen, under det fursten kastar
sig i förtviflan på hennes grafkulle.
Man behöfver ju knappast påvisa, att
denna hetärhistorias förbindelse med
Gau-tama-Buddha legenden ej kan göra anspråk
på att bedömas från högre dramatisk
synpunkt, utan librettoförfattaren har endast
afsett att bjuda kompositören på skarpa
kontraster, sentimentala samt brutala scener,
allt med en konfys blandning af dramatisk
anspråksfullhet och den gamla
operaschablonens på yttre effekter beräknade
skåde-scener. Andra aktens förförelsescen är
sannolikt lånad från Buddha-legendens 8:de
stycke, som beskrifver huru Mara, den onde,
frestar Buddha sittande under ett träd vid
Neranjanjaràs strand (i operan en porlande
bäck), hvarest upplysningen om frälsningen
gått upp för hans själ. Det kan med rätta
synas oförsvarligt att beröra en sådan
upphöjd legend med så råa händer, och det
ovanligt banala slutet, då fursten kommer
tillbaka som en annan vanlig människa,
erkännande sin syndiga svaghet, sägande:
»Mitt verk må en annan fullända, jag är
blott en människa som hvarje annan,
syndig och svag — jag älskar dig», är rent
af ett förhånande af legendens innersta
kärna och afser endast att få ett för den
stora publiken smakligare slut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
